Fullmäktigesammanträdet och demokratin

Fullmäktigesammanträdet är inte ett forum för det som brukar kallas ”det demokratiska samtalet”. Det är framförallt fyra förhållanden som gör det svårt att tillämpa demokrati under fullmäktigesammanträdets villkor:

Flerpartisystemets funktion är inte bara att det skall representera olika åsiktsriktningar och ideologier i politiken. Dess funktion har också blivit att reproducera sig självt. Om det främsta argumentet för flerpartisystemet är att det representerar olika åsiktsriktningar, blir strategin för självlegitimering att hela tiden tydliggöra skillnaderna mellan partierna. Fullmäktigemötet blir arenan för att demonstrera dessa skillnader. Därför ägnar sig partierna åt att profilera sig snarare än att hitta konstruktiva lösningar tillsammans med andra partier. Denna strävan blir särskilt intressant mot bakgrund av den numera bortglömda maktutredningens slutsats att skillnaderna mellan olika partiföreträdare ofta är mindre än skillnaderna mellan partiföreträdarna och väljarna.

Debattens offentliga karaktär förvandlar eftergifter till prestigeförluster. Kännetecknande för ett demokratiskt samtal är det ständiga givandet och tagandet, respekten för det bättre argumentet och den konstruktiva dialogen. Inför publik raseras möjligheterna att komma framåt. Samtalet förvandlas till debatt, ödmjukhet övergår till självhävdelse, nyanser blir till kontraster och försoning förbyts till kollision. Uppmärksamheten riktas mot publiken, inte mot den man talar med. Samtalet blir en illusion, en förevändning för att bombardera publiken med det budskap man redan från början tänkt sig att förmedla, oavsett vad motståndaren säger. Denna taktik brukar för övrigt vara den som mest ihärdigt poängteras vid politikerutbildningar: bestäm dig för vad du ska säga och säg det.

Arbetsformen går inte att ta miste på. Ett presidium, ett par talarstolar och en ganska stor skara ledamöter, av vilka majoriteten mannekängar med omisskännliga maktattribut (till exempel slips). Vill man bidra med något till diskussionen bör man behärska reglementet: begära ordet i vederbörlig ordning, äntra talarstolen som det anstår en förtroendevald, inleda anförandet med sedvanlig hälsning och under anförandet, in i mikrofonen, lägga fram orden på ett så välartikulerat och retoriskt skärpt sätt att det väcker åhörarnas intresse och respekt. Det är i sanning en konst att föra sig i detta sammanhang. Under ett fullmäktigesammanträde är det (tyvärr) ofta viktigare att behärska denna konst än att ha bra idéer.

Representativiteten har sina sidor. Å ena sidan är det kanske den enda praktiskt möjliga formen att fatta demokratiska beslut. Å andra sidan tenderar representanterna att liksom tappa förankringen hos dem som ska representeras. Robert Michels var inte helt ute och cyklade när han formulerade oligarkins järnhårda lag. Det ligger någonting i den. I fullmäktigedebatten märks detta framförallt när retoriken blir tom och introvert.

Att fullmäktigesammanträden inte är demokratiska innebär inte att det är kört för demokratin. Snarare innebär det att demokrati handlar om mycket mer än fullmäktigesammanträden. Ett fullmäktige är inte ett möte på slottet eller rådhuset, utan en grupp förtroendevalda människor som har till uppgift att fatta de avgörande besluten över ett landsting eller en kommun. Hur detta sker måste vara en öppen fråga. I landstingsfullmäktige har vi prövat en modell med programgrupper som har varit mycket uppskattad. Denna arbetsform har möjliggjort dialog, kunskapsutbyte, idédiskussioner och informella samtal på ett sätt som aldrig hade varit möjligt på ett fullmäktigesammanträde. Det demokratiska arbetet behöver fler sådana inslag. Demokratin behöver berikas och utvecklas, särskilt inom politiken.

Annonser

%d bloggare gillar detta: