Sverigedemokraterna säger nej till mänskliga rättigheter

I det förra inlägget har Jonas Millard och Anders Östlund svarat på min replik. Här kommer mitt svar på deras svar.

Jag vill börja med att tacka Jonas Millard och Anders Östlund för det klarläggande svaret på min insändare. Så här tydligt trodde jag aldrig att Sverigedemokraterna öppet skulle ta avstånd från FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Efter att ha läst svaret noga gör jag följande konstateranden:

1. Sverigedemokraterna tycker inte att alla människor ska omfattas av mänskliga rättigheter. Människor som bryter mot lagen eller som vistas olagligt i ett land ska inte ha rätt till vård, utbildning, arbete och social trygghet, trots att dessa sociala rättigheter finns specificerade i flera av den allmänna deklarationens artiklar. Enligt Sverigedemokraterna ska de inte gälla för papperslösa.

2. Sverigedemokraterna tycker att FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter är orimlig. De ställer sig inte bakom den fulla innebörden i deklarationen, nämligen att den handlar om mänskliga rättigheter. Istället ger man uttryck för en förvanskad tolkning som gör skillnad mellan människor beroende på nationalitet. Millard och Östlund skriver att artikel 25 riktar sig ”till alla stater för hur de skall behandla sin egen befolkning”. Det stämmer inte. Artikeln handlar om hur stater behandlar alla människor, oavsett ”nationellt ursprung”. Sverigedemokraternas formuleringar om att sätta den egna befolkningen främst har de hämtat någon annanstans ifrån (vi är många som vet var). Deklarationens verkliga innebörd, att rättigheterna omfattar alla människor, tycker de är helt orimlig.

3. Sverigedemokraterna tycker inte att Sverige behöver följa FN:s deklaration om mänskliga rättighteter. I sin replik anför Millard och Östlund att det finns stater som struntar i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och att Sverige, av den anledningen, inte kan anse sig ha råd att följa deklarationen. Det här är mycket anmärkningsvärt. Sverigedemokraterna förespråkar alltså en ordning där Sverige skriver på internationella deklarationer som man sedan kan strunta i att följa, av ekonomiska skäl eller andra.

4. Sverigedemokraterna känner inte till skillnaden mellan en deklaration och en konvention. Sverige har skrivit under den allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter och har därmed politiskt förpliktat sig att följa folkrättens regler. Utöver detta har Sverige också skrivit under och ratificerat en rad konventioner, bland annat konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, och därmed förbuntit sig att implementera konventionen i den egna lagstiftningen. Stater som ratificerar konventioner ska göra avrapporteringar till FN:s konventionskommittéer och kan även bli granskade av FN:s särskilda rapportörer. Det var bakgrunden till Paul Hunts kritik: enligt FN levde Sverige inte upp till den konvention man hade ratificerat. I förlängningen innebar detta att Sverige inte följde hela FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, närmare bestämt artikel 25 i den allmänna deklarationen. Av Sverigedemokraternas svar framgår det tydligt att man blandar ihop konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, där rätten till hälsa ingår, och FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter, artikel 25.

5. Sverigedemokraterna ägnar sig åt tendentiös (och odemokratisk) argumentation. De påstår till exempel att beslutet att låta papperslösa få vård på samma villkor som asylsökande innebär ”fri tillgång till vårt samhälles fulla utbud av sjukvård”, vilket inte stämmer. Beslutet ger inte ”fri tillgång” och omfattar inte heller det fulla utbudet av sjukvård. En annan överdrift är att Sverige genom detta beslut skulle fungera som ”vikarierande välfärdsland för alla de miljoner som bor i de länder som struntar i FN:s deklaration och dess Artikel 25”. Jag har svårt att se hur det skulle handla om ”miljoner” i antal eller att samtliga skulle komma från ”de länder som struntar i FN:s deklaration” (vad det nu har för betydelse). Det är också svårt att förstå Sverigedemokraternas ärliga indignation över detta eftersom de själva argumenterar för att Sverige ska strunta i samma deklaration. Även formuleringen att beslutet skulle ”förvandla Örebro läns lansting till en socialbyrå för hela världen…” är en ganska grov överdrift. Det finns historiska epoker som har präglats av den här typen av överdrivna hotbilder. En av dem slutade med att världssamfundet satte sig ner och kom överens om en gemensam deklaration om mänskliga rättigheter.

6. Sverigedemokraterna gör papperslösa till syndabockar. Millard och Östlund påstår att standarden i svensk sjukvård har sjunkit och att detta skulle bero på att papperslösa får gratis vård ”på länsinnevånarnas bekostnad”. Man påstår också att det har gjorts neddragningar inom psykiatrin som en följd av de ökande kostnaderna för papperslösa. Dessa påståenden har ingen som helst verklighetsgrund, utan baserar sig helt och hållet på Sverigedemokraternas egna konspirationsteorier. Kostnaderna har blåsts upp över alla proportioner, påståendet om neddragningar är inte sant och kopplingen däremellan är helt tagen ur luften. Men den passar Sverigedemokraternas främlingsfientliga agenda och därför görs den till sanning.

7. Sverigedemokraterna blandar ihop juridik med mänskliga rättigheter. Millard och Östlund använder uttrycket ”likhet inför lagen” på flera ställen (men i olika betydelser). I den vanligaste användningen menar man att alla människor som bryter mot lagen ska behandlas lika (vilket är rimligt), men att detta skulle innebära att papperslösa följdenligt inte ska omfattas av mänskliga rättigheter (vilket är orimligt). Hur brott mot mänskliga rättigheter skulle vara en naturlig konsekvens av lagbrott framgår inte. Varför detta enbart ska gälla papperslösa framgår inte. Vem som ska ta ansvar för att vissa människor i behov av vård som inte kan anstå ska förvägras denna vård framgår inte heller. Hur man ska hantera de dödsfall som kommer att bli konsekvensen av dessa åtgärder är också det höljt i dunkel. Logiken är omänsklig. Mig veterligen är det bara diktaturer som förvägrar brottsdömda deras mänskliga rättigheter.

Jag tycker att Millards och Östlunds svar på ett mycket tydligt sätt placerar Sverigedemokraterna i en egen fåra i svensk politik. Det är i många stycken extrema och antidemokratiska uppfattningar man ger uttryck för. Inget annat parti i landstingsfullmäktige tycker att vissa grupper ska förvägras mänskliga rättigheter, att deklarationen om mänskliga rättigheter är orimlig, att Sverige ska tillåta sig att bryta mot internationella konventioner eller att papperslösa ska utmålas till syndabockar. Sverigedemokraterna har med Millards och Östlunds replik tydligt deklarerat sin syn på mänskliga rättigheter, internationell rätt och demokratiska spelregler. I dessa frågor har Sverigedemokraterna en annan uppfattning än de demokratiska partierna men samma uppfattning som många diktaturer.

Martin Lind, socialdemokrat i landstinget

Annonser

2 svar to “Sverigedemokraterna säger nej till mänskliga rättigheter”

  1. Jonas Millard Says:

    Hej Martin, och tack för ditt svar. Vi har skickat in följande till NA.

    Martin Lind förfäras och skrämmer.

    Martin Lind är en framträdande socialdemokratisk majoritetspolitiker inom landstinget och ordförande i Nämnden för psykiatri, habilitering och hjälpmedel. Därför är det så mycket mera oroväckande, att han tillåter sig ett sådant raseri i sin kritik av SD, att det ger upphov till ett flertal närmast vanföreställningsmässiga feltolkningar och rena fantasifoster.

    Martin Lind förefaller ju vara helt besatt av sitt förment goda uppsåt och striden mot det onda i form av SD. Martin Lind förefaller väldigt nitisk och vill väl egentligen på något sätt väl, fast på ungefär samma sätt som när den heliga inkvisitionen gick till verket för att bekämpa kättare och avfällingar. Jag tillåter mig ändå att tvivla på att inkvisitionen inrättades i syfte att legitimera illgärningar, men detta blev i alla fall den yttersta konsekvensen.

    Inte heller tror jag, att det av Hjalmar Branting och andra ledande socialdemokrater 1921 inrättade rasbiologiska institutet, eller de följande tvångssteriliseringarna, med socialdemokraterna Gunnar och Alva Myrdal som drivande krafter, att dessa skulle ha inrättats i utstuderat ondskefulla syften. Det socialdemokratiska folkhemsprojektet innebar inte bara ”gratis” solidaritet utan det innehöll också krav på motprestationer. Dessa låg så att säga latent inbäddade i själva solidariteten. Enligt SOU 2000:20 tvångssteriliserades 20-30 000 personer under åren 1934 – 1975. – Så var det alltså med era ”mänskliga rättigheter” på den tiden och nu skall vi gottgöra er för ert dåliga samvete.

    Nu är det inte avgudadyrkan eller ”undermålighet” som skall förhindras. Vår tids kättare består av alla de som insett, att en okontrollerad invandring och multikultur inte kommer att leda till något lyckorike och som envisas med att vilja leva i ett tryggt och igenkännbart land. Nu är det dessa som skall uppspåras och rannsakas. Det skulle inte förvåna mig om det i detta nu, givetvis för allas bästa och för den goda sakens skull, också förs samtal om möjligheterna till att kriminalisera dem som vågar motsätta sig den nuvarande politiskt korrekta utvecklingen. Därför kan det också finnas anledning till allvarlig oro över den tankemässiga oreda och historielöshet som kännetecknar Martin Linds inlägg.

    Jonas Millard, Oppositionsråd
    Anders Östlund, ledamot för Sverigedemokraterna i Örebro läns landsting.

  2. Martin Says:

    Nu blir jag nyfiken. Vad är det jag har feltolkat? Vilka är dessa ”fantasifoster”? På vilket sätt är min kritik framförd i raseri?

    Och vad i hela friden har inkvisition, tvångssteriliseringar och invandring med saken att göra?

    Den här repliken måste vara något av det mest förvirrade jag har läst. Den bemöter inte en enda av mina kritikpunkter.

Kommentarer inaktiverade.


%d bloggare gillar detta: