Fakta, åsikter eller logik?

Vad är egentligen sant? Finns det något som är sant? Spelar det någon roll vad som är sant? Hur vet man om något är sant? Det är frågor som som aktualiseras av politiska debatter där fakta kan slås ut av åsikter. Går det att hantera detta problem? Jag tror det.

Ett av Karl Poppers främsta bidrag till vetenskapsteorin är hans uppdelning av kunskapen i tre olika kategorier. Eller, som han själv kallar det, tre världar.

Den fysiska världen består av falsifierbara utsagor om verkligheten. Exempel: ”Det regnar”, ”Bollen är blå” eller ”I rummet fanns 15 personer”.

Den psykiska världen består av icke-falsifierbara värdeomdömen. Exempel: ”Tavlan är vacker”, ”Gult är fult” eller ”Filmen var bra”.

De objektiva åsikternas värld består av logiskt härledbara och bevisbara påståenden. Exempel: ”1+1=2”, ”A=icke-B, alltså är icke-A=B” eller ”Alla bollar är runda. Här är en boll. Alltså är den rund”.

I många politiska diskussioner tenderar allt att reduceras till den psykiska världen. Exempel: ”Jag är övertygad om att mer valfrihet i skolan minskar segregationen”, ”Min uppfattning är att privatiseringar leder till lägre kostnader” eller ”Det är min bestämda övertygelse att regeringens skattesänkningar har gynnat dem med lägst inkomster mest”.

Men inte bara politiken, utan också det som i vardagligt tal brukar kallas ”dokumentärer” tenderar att släppa på sanningsanspråken till förmån för dramaturgi och underhållningsvärde. Det spelar ingen roll om man förmedlar en saklig och balanserad verklighetsbeskrivning, det viktigaste är att det blir bra teve.

Inom journalistiken kan tendensen kanske bäst beskrivas i uttrycket ”låt inte sanningen komma i vägen för en bra story”.

Med denna kunskapsrelativism blir alla påståenden och skildringar uttryck för subjektiva ståndpunkter. Ingenting går att testa eller leda i bevis. Det finns inte längre något rätt eller fel. Själva frågan om påståendet stämmer eller inte blir irrelevant överhuvudtaget. Istället är det den retoriska kampen mellan två ståndpunkter, dramatiken i framställningen eller sensationsvärdet i nyheten som avgör relevansen för publiken.

I den här meningen har vi i sanning gått in i det postmoderna samhället. En allt större del av våra liv handlar om bilder och intryck, allt mindre om äkthet och autenticitet.

Vad som ligger bakom utvecklingen är svårt att säga. Vilka som gynnas av den är enklare att konstatera. De politiska ideologier och föreställningar som bygger på missuppfattningar eller dåliga analyser får fritt spelrum och kan obehindrat mäta sig med annan, mer underbyggd kunskap.

Politiken och journalistiken hör till de branscher som har lågt förtroende bland svenskarna, enligt SOM-institutets mätningar. Sjukvården har högst förtroende, följt av universitet och högskolor. En viktig skillnad mellan dessa branscher handlar om förhållningssättet till kunskap. Där saklighet, systematik och argument värderas högt blir förtroendet högt. Där dessa värden värderas lågt blir också förtroendet lågt.

Jag tror att demokratin skulle tjäna på om politiken och journalistiken blev mer saklig. Poppers distinktioner är en god ingång i en diskussion om hur våra uppfattningar och ställningstaganden kan sorteras och systematiseras på ett mer förnuftigt sätt än vad som nu ofta är fallet. Det borde alltså rimligen finnas åtmistone tre olika sorters kunskap: a) kunskap om sakförhållanden som inte låter sig påverkas av subjektiva ställningstaganden, b) subjektiva uppfattningar som inte kan värderas i termer av rätt eller fel samt c) logiska samband som kan vara sanna eller falska. Låt oss hålla isär dessa kategorier och låt oss gå in i diskussioner med öppenhet och lyhördhet och med en gemensam hållning som går ut på att det bästa argumentet vinner.

Annonser

%d bloggare gillar detta: