Svar till Jimmie Åkesson

I söndagens Nerikes Allehanda publicerades en lång debattartikel där Jimmie Åkesson fick utveckla sin syn på Sverigedemokraternas ideologi. Jag har ägnat de senaste dagarna åt att knåpa ihop ett svar, men förmodligen är det för långt för att det ska tas in i tidningen. Därför publicerar jag det här på min egen blogg istället.

Här kommer det:

Sverigedemokraternas folkhem bygger på likriktning

Sverigedemokraterna är ett odemokratiskt, nationalistiskt och reaktionärt parti med en tydlig idéhistorisk koppling till den nazistiska idétraditionen. Det framgår tydligt i Jimmie Åkessons beskrivning av partiets ideologi. På flera punkter skiljer Sverigedemokraterna ut sig från de etablerade riksdagspartierna och i flera avseenden har det nya riksdagspartiet större likheter med nazismen än med det demokratiska idéarv som annars brukar förknippas med den svenska demokratin.

Den främsta ideologiska egenarten hos Sverigedemokraterna kommer till uttryck i den nationalistiska principen. Utgångspunkten i den är att befolkningen inom en nationalstat ska vara kulturellt homogen. Mångkultur bör i möjligaste mån undvikas eftersom kulturella olikheter ger upphov till konflikter. Lika barn leka bäst, med andra ord. Om det uppstår konflikter mellan människor som är kulturellt olika är det alltså åtskillnad som gäller.

Principen sätter folkets kulturella identitet i centrum men säger sig ändå bejaka mångkultur i meningen att det ska finnas många olika nationer med många olika kulturer. Den som har en identitet eller kulturell tillhörighet som avviker från den dominerande kulturen inom en viss nation ställs inför två val, assimilation eller emigration. Total anpassning till den rådande kulturella normen eller landsförvisning således.

Konsekvensen av det här synsättet blir att de individuella fri- och rättigheterna sätts ur spel. I den meningen stämmer det inte att Sverigedemokraterna ställer sig bakom FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, som de själva påstår. Mänskliga rättigheter är inte grupp- eller folkbaserade, vilket är Sverigedemokraternas tolkning. De är individuella. Rättigheterna bejakar varje individs rätt att själv välja identitet och kulturellt uttryck, så länge det inte strider mot de andra artiklarna i deklarationen. Detta gäller alltså oavsett vilken nationalstat man råkar befinna sig i.

Den idylliserande beskrivningen av nationen som en naturlig, kulturell gemenskap på den ”gemensamma identitetens grund” har stora likheter med den tidiga nazismens retorik. Detta betyder inte att Sverigedemokraterna är nazister – de är inte antisemitiska och de förespråkar inte diktatur i sträng nazistisk mening. Men i beskrivningen av nationalstaten som folkgemenskap är likheterna med nazismen generande uppenbara. Uttrycket ”en stat, en nation” ger tillsammans med argumenten om ”ett folk” och ”en kultur” otäcka historiska associationer. Inget av de demokratiska partierna ställer upp på den här typen av resonemang.

Åkesson beskyller de andra partierna för att vara utopistiska. Själv ställer han sig bakom en socialkonservativ pragmatism som strävar efter att ”återskapa” en folkhemsidyll av gammalt snitt. Det finns minst två problem med en sådan utgångspunkt. Det ena är att historien obönhörligen tenderar att utveckla sig i en riktning: framåt. Det andra är att folkhemsidyllen som Åkesson vill tillbaka till aldrig har funnits. Den historieskrivningen är lika falsk som Nazismens teorier om den germanska rasens ärorika ursprung, men samtidigt fyller den samma viktiga funktion genom att sätta in de egna ideologiska utgångspunkterna i ett konstruerat historiskt sammanhang som gör dem legitima och begripliga. Vad är det till exempel för märklig syn att betrakta samer som en ”icke-svensk befolkningsgrupp”?

Användandet av folkhemsbegreppet framstår som medvetet missledande. Man vill väcka associationer till Per-Albins folkhem, men innebörden är mer förankrad i nazismens ”Volksgenosse”, eller med Sverigedemokraternas vokabulär, ”etniska svenskar”. Sverigedemokraternas folkhem av en kulturellt likriktad folkmassa har ingenting gemensamt med det socialdemokratiska folkhemmet, som vilar på demokratins, frihetens och den ömsesidiga respektens grundval.

Åkesson ger en väldigt oblyg beskrivning av sig själv och sitt parti. Till skillnad från andra partier har man en pragmatisk grundsyn som ”utgår från verkligheten och är anpassad efter den kunskap vi har om den mänskliga naturen”. Det är tur att riksdagen nu har berikats med sådana klartänkare.

Ideologier bör, enligt Åkesson, ses som teorier. Man testar dem och om de inte stämmer får man ompröva dem. I dessa avseenden skulle alltså Sverigedemokraterna vara bättre än de etablerade partierna. Deras ideologi är mer sann eftersom den inte är en ideologi, utan en teori.

Nu kan detta tyckas vara ganska harmlöst, men i jämförelsen ligger en farlig slutsats på lur. När gränsen mellan teori och ideologi suddas ut riskerar ideologin att göras till vetenskap och allenarådande sanning. Istället för ett politiskt landskap av olika ideologier och olika politiska uppfattningar som alla är sanna utifrån sina utgångspunkter får man en sann ideologi och en rad icke-sanna ideologier som kan motarbetas med hänvisning till någon slags objektivitet.

Den etablerade uppfattningen är annars att vetenskap och vetenskapliga teorier handlar om hur verkligheten ser ut medan ideologier handlar om hur verkligheten bör se ut. Vetenskapen studerar hur människor gör, ideologin formulerar hur människor är. Att blanda ihop teori och ideologi är att sätta likhetstecken mellan sanningar och åsikter. Detta har förekommit tidigare i historien, med förödande resultat. När politiken och ideologin övergår från att formulera vad som är önskvärt till att formulera vad som är sant eller falskt, då utvecklingen på väg i en farlig riktning.

Sverigedemokraterna skiljer sig också åt från de andra partierna i sin människosyn. I allt väsentligt handlar det om vad vi ser när vi möter en annan människa. Är det en afrikan, en muslim, en ljushårig tjej, en medelålders kvinna, en rom, en dvärg, en ”handikappad”, en punkare, en hårdrockare, en biker eller en ”normal människa”, dvs någon som är precis som jag, som vi ser och som bestämmer hur vi ska uppfatta den vi möter? Eller ser vi en unik individ?

Upprörs vi av andra som är olika eller ser vi dem som något spännande, något som man kan lära sig något av eller utvecklas med? Det som är främmande – ska det uppfattas som ett hot eller en möjlighet? Lutar vi oss mot de föreställningar vi redan har eller är vi beredda att ompröva våra ställningstaganden och låta dem brytas mot andras uppfattningar? Är vi nöjda med det vi redan kan eller öppna för att lära oss mer?

Sedan behöver man förstås inte tycka om allt. Men frågan handlar egentligen inte om vad vi gillar eller inte, utan om vi kan leva med och acceptera att det finns saker i vår omgivning som vi kanske ogillar. Det handlar om huruvida frihetens och mångfaldens principer är viktigare än min önskan att leva i ett samhälle där alla är som jag och allt är precis som jag vill att det ska vara.

Därmed inte sagt att det inte finns några gränser för olikheterna. Något som aldrig kan accepteras i ett demokratiskt samhälle är övergrepp och brott mot de mänskliga rättigheterna. Mäns våld mot kvinnor kan aldrig accepteras, oavsett vilken hudfärg eller etnicitet förövaren har. Våld, tortyr, frihetsinskränkningar eller andra former av övergrepp ska motverkas och bekämpas varhelst de uppträder och oavsett vem som utför brottet.

Härvidlag är det av yttersta vikt att markera var rågången ska dras. Det är brottsliga handlingar och oönskade företeelser som ska bekämpas, inte utpekade etniciteter eller religioner. Att försvara svenska värden handlar för mig om att stå upp för demokratins ideal, för mångfalden och alla människors rätt och möjlighet att ge uttryck för sin identitet och kultur utan att behöva mötas av fördomar från andra.

På sätt och vis är det bra att Jimmie Åkesson tydliggör vad Sverigedemokraterna står för och i vilken riktning man vill förändra Sverige. Den som vill se mer likriktning och intolerans mot olikheter kan rösta på Sverigedemokraterna. Men den som vill se mer demokrati, mer individuell frihet, mer tolerans och ett öppnare samhälle bör rösta på något av de andra partierna.

Så i någon mening har Sverigedemokraterna rätt i att det finns ett hot mot Sverige och det svenska. Hotet består av fördomar och intolerans, likriktning och ett relativiserande av de mänskliga rättigheterna.

Annonser

3 svar to “Svar till Jimmie Åkesson”

  1. michaeleriksson Says:

    För att bara titta på din första punkt: På vilket sätt är Sverigedemokraterna mindre demokratiskt än andra partier?

  2. Martin Says:

    På flera olika sätt:
    – Genom att de hittar på egna siffror, förvanskar fakta och är oärliga i debatten
    – Genom att de gör anspråk på att ha en korrekt ideologi, till skillnad från andra partier
    – Genom att de inte accepterar olikhet och mångfald och därmed förvägrar människor deras demokratiska rätt till en egen identitet och ett eget kulturellt uttryck
    – Genom att de inte ställer upp på FN:s deklaration om individuella (!) mänskliga rättigheter, utan istället kollektiviserar rättigheterna till att gälla för homogena etniciteter inom homogena nationer.
    – Genom att de ställer utlimata krav på flyktingar och invandrare att de ska assimilera sig etniskt och kulturellt till en given kulturell norm
    – Genom att de inte har lika representation för kvinnor och män bland sina riksdagsledamöter

    bland annat…

  3. michaeleriksson Says:

    (Försök två pga nätverksstörning, eventuella duplikat kan ignoreras.)

    Dessa punkter har ingenting eller väldigt lite med demokrati att göra. Härutöver gäller att SD snarare har varit offer än förövare när det gäller en del punkter, att andra partier inte brukar vara några helgon, att SD betraktar flera av dessa punkter som förvrängningar av deras åsikter, och att en del punkter inte ens är något bra i sig. Framförallt ”lika representation för kvinnor och män bland sina riksdagsledamöter” är absolut inte (oavsett vad feministisk propaganda hävdar) ett självändamål, ej heller en följd eller förutsättning för en representativ demokrati—och andra partier med många kvinnor har delvis uppnått detta genom att kvotera in inkompetenta kvinnor. (Med följd att den redan tveksamma kompetensnivån i politiken sjunker ytterligare och att de kompetenta kvinnorna får svårare att nå framgångar, då bilden av kvinnliga politiker präglas av Mona Sahlin och Gudrun Schyman istället för Angela Merkel.)

Kommentarer inaktiverade.


%d bloggare gillar detta: