Om strategin mot marknad i välfärden

Formuleringarna som går ut på ett klart nej till vinstintressen i välfärden föll inte i god jord på den socialdemokratiska partikongressen. Fokus ska vara på kvalitet, inte på driftsformer blev slutsatsen.

Min ståndpunkt är att driftsformen har betydelse.

Välfärdstjänster som produceras med vinst som syfte får en annan kvalitet än tjänster som produceras med samhällsnyttan som syfte. Detta gäller särskilt när det är fråga om uppgifter som inkluderar sociala relationer. Ett dagis är inte som en bilverkstad. Man kan inte gå tillbaks med en skadad unge och kräva att få pengarna tillbaka. Välfärden fungerar inte på det sättet.

Aktiebolagsformen utgår ifrån ett vinstintresse. Syftet med aktiebolag är att leverera avkastning till ägarna. Att säga nej till vinstintresse och ja till aktiebolag i välfärden blir en anomali.

Likaså har det betydelse vem som äger verksamheten. Målet om en konfessionsfri skola är svår att förena med en ordning där skolor ägs av religiösa samfund. Även om själva undervisningen hålls enligt skolverkets riktlinjer så har det betydelse om skoldagen inleds med en (frivillig) morgonbön, om lokalerna är belamrade med religiösa symboler eller om skolan ska engageras i religiösa högtider.

Att begränsa eller förbjuda vissa driftsformer är inte ett sätt att garantera kvalitet, men det kan garantera att verksamheten inte drivs med vinst som drivkraft eller med vissa religiösa eller ideologiska syften.

Nu har den garanten tagits bort och istället gäller en strategi som fokuserar på kvalitet och innehåll. Genom uppföljning och kvalitetskrav ska verksamheter som drivs med vinst som övergripande syfte förmås att inte glömma bort sin samhällsfunktion.

Jag ser poängen i tankegången. Fokus läggs på kvalitet och innehåll. Finansiären får möjlighet att ställa krav på verksamheten. Möjligheterna att plocka ut stora vinster begränsas genom regleringar och kvalitetskrav. Möjligheten att driva verksamheten med en annan riktning än vad skolverket, socialstyrelsen eller andra granskande myndigheter anvisar begränsas genom tillsyn.

Det företag eller det religiösa samfund som har andra avsikter får därmed problem att utnyttja systemet. Övervakningen och uppföljningen försvårar ett sådant beteende.

Ett problem kvarstår dock. Välfärden kommer i betydande delar att bestå av verksamheter som måste styras med externa incitament. Morot och piska, alltså. Inte inre drivkrafter att fullgöra sin uppgift till bästa möjliga kvalitet. Om de yttre påtryckningarna förändras eller försvinner går utvecklingen i en annan riktning eller stannar av. Verksamheterna gör inte vad de ska av sig själva. De måste förmås att göra det. Förhållandet kan beskrivas med följande omdöme som en chef lagt om en av sina anställda:

”Works well when under constant supervision and cornered like a rat in a trap.”

I detta uppstår också en annan viktig aspekt som måste räknas in i ekvationen. Det är inte bara själva verksamheterna som ska finansieras, utan också ett omfattande övervakningssystem.

Om det är praktiskt eller politiskt omöjligt att begränsa vissa driftsformer tillstår jag att övervakningsmodellen är det näst bästa. Det viktiga är att vi inte överlåter själva styrningen till marknaden. För, som Göran Persson uttryckte det på kongressen, marknaden är en god tjänare, men en usel herre.

Annonser

%d bloggare gillar detta: