Abonnemangstandvård = från var och en efter behov

Trots att regeringen har gjort en ”storsatsning” på tandvårdsförsäkringen kvarstår förhållandet att folk i allmänhet får räkna med att bli ruinerade om de råkar ut för stora tandvårdsbehov.

Som ett sätt att skydda människor mot orimliga avgiftschocker har i stort sett alla landsting utvecklat abonnemangssystem som bygger på att man betalar en månads- eller årsavgift mot att man får den tandvård man behöver, när man behöver den. Systemet är åldersdifferentierat och även skiktat i olika behovsklasser.

I praktiken kan det innebära det att en 25-åring med små behov betalar 45 kronor i månaden medan en 30-åring med stora behov kan få betala 363 kronor i månaden. Olika avgifter beroende på ålder och behov, alltså. Ju större behov, desto högre avgifter.

Nu hamnar i och för sig 80% av patienterna i behovsgrupperna 1, 2 eller 3 (av 10). De flesta får alltså betala mindre än 103 kronor i månaden med detta system. De höga månadsavgifterna berör ”bara” ett fåtal abonnenter.

Å andra sidan kan man tycka att den majoritet som har mindre behov skulle kunna vara lite solidarisk med dem som har större behov. Om alla är med och betalar så blir det ju mindre för var och en och betydligt bättre för den som har stora tandvårdsbehov.

Sedan kunde man också tycka att de med höga inkomster kunde ha råd att betala lite mer.

En samordning av systemet så att det omfattar alla och hanteras gemensamt skulle också det spara en hel del pengar.

Med en solidarisk modell skulle insatserna finansieras efter bärkraft och fördelas efter behov. Det är helt andra principer än vad som är fallet med abonnemangsmodellen där den med störst behov får betala mest.

Om alla svenskar la 1500 spänn var skulle hela systemet vara finansierat. Med en genomsnittlig lön på 25 000 kronor så motsvarar detta en halv procent i skatt.

Annonser

%d bloggare gillar detta: