Nu kommer kommunkrisen!

Och den är precis så allvarlig som vi sedan länge har kunnat befara. Svenska dagbladet skriver att krisen slår hårdare än vad man befarat. Möjligen stämmer det på regeringens egna förväntningar, men utifrån en mindre nyliberal utgångspunkt har signalerna under hösten räckt mer än väl för att befara det värsta.

Redan när den första varselvågen kom i höstas kunde man räkna ut att det skulle få konsekvenser för nivån på framtida skatteintäkter. Redan då kunde en regering ha tagit lämpliga mått och steg för att möta krisen på ett klokt sätt.

Men tyvärr har vi en regering som prioriterar skattesänkningar framför allt annat så därför har vi fått se en påspädning av underskotten istället för tvärt om.

Som om inte det räckte har man dessutom ställt en halv miljon människor utanför a-kassan och infört en bortre parentes i sjukförsäkringen med den uppenbara följden att fler människor hamnar i försörjningsstöd. Den ökningen förvärrar krisens sociala konsekvenser men spär också på kommunsektorns dåliga ekonomi.

Resultatet: en punkterad välfärdssektor.

Med en annan politik hade krisen inte behövt bli så allvarlig som den nu blir. Antalet uppsägningar i kommuner och landsting hade kunnat hållas nere. Antalet personer som hänvisas till försörjningsstöd hade kunnat begränsas. Ökningen av klyftorna hade kunnat motverkas.

Vissa saker går att påverka. En regering kan välja mellan att prioritera skattesänkningar för dem som inte behöver mer pengar eller att sätta in offensiva krisdämpande åtgärder för att rädda välfärden. Det finns ett val. Men regeringen väljer en klassisk högerpolitik framför en aktiv krispolitik: sänkta skatter istället för att värna välfärden. Ökade klyftor istället för ökad trygghet.

Nu märks konsekvenserna av den så kallade jobbpolitiken: massarbetslöshet, massutslagning och en massiv kommunkris. På tre år har regeringen lyckats rasera stora delar av välfärden. Med ett år kvar har man fått hjälp av en internationell kris i att slutföra nedmonteringen.

De effekter vi ser nu är inte värre än vad man har kunnat befara. Däremot är reaktionerna och protesterna mindre omfattande än vad man har kunnat hoppas på.

Annonser

%d bloggare gillar detta: