Målrelaterad ersättning och varför vi gör saker

Piska eller morot – det brukar vara frågan när man diskuterar incitamentstrukturer i olika sammanhang. I den trubbigt borgerliga människosynen handlar incitament i stort sett uteslutande om pengar. Morot innebär då att den som gör som den blir tillsagd får mer pengar. Piska innebär att den som inte gör som den blir tillsagd får mindre pengar.

Översatt till välfärdsverksamheter innebär detta att verksamheter som inte klarar av att uppnå mål eller överenskommelser får mindre pengar. De som klarar av att uppnå målen får mer pengar.

Utifrån en logik är detta förstås rimligt. Beställer jag en vara eller tjänst och om det visar sig att jag inte får vad jag har betalat för så är det rimligt att jag får pengarna tillbaka. Alltså, att den som har utfört en ofullständig tjänst eller tillhandahållit en ofullständig vara får en mindre ersättning eller ingen ersättning alls. Får jag någonting utöver vad jag har beställt kan det rendera i dricks eller en bonus eller vad man nu väljer att kalla den extrabetalning som inte kan motiveras enbart av varans eller tjänstens värde.

Utifrån en annan logik blir det väldigt konstigt. En verksamhet som inte klarar av att uppnå vissa mål får knappast bättre förutsättningar med mindre resurser. Och en verksamhet som redan klarar av att uppnå målen behöver knappast mer resurser.

Å andra sidan är det orimligt att verksamheter som inte anstränger sig för att uppnå målen ska få mer resurser medan verksamheter som gör stora ansträngningar för att uppnå målen inom ramen för givna resurser inte får några tillskott. Detta har varit ett vanligt problem inom offentliga verksamheter: att det inte finns några ekonomiska incitament för att göra ett bra jobb.

Sedan har det visat sig att verksamheter som styrs med ekonomiska incitament tenderar att bli väldigt ekonomifokuserade. Verksamheterna gör det de får ersättning för och inte så mycket annat. Får man betalt per patient ser man till att få många patienter. Får man betalt för god telefontillgänglighet lägger man all energi där. Det som renderar inkomster prioriteras. Samtidigt gäller förstås det omvända: det som inte renderar inkomster prioriteras ned. Prioriteringarna styrs av belöningssystemet. De som arbetar styrs av belöningar. Vad man gör och varför man gör det beror på hur mycket pengar man får.

Resultatet blir ett system av individer som gör vad de får betalt för. Vad de gör beror på om de får betalt och hur mycket. Eller med andra ord – ett system av människor som gör saker därför att de får betalt.

Det finns onekligen problem med målrelaterad ersättning som styrinstrument – oavsett om den används som morot eller som piska. Ekonomistyrning innebär styrning med ekonomiska icitament. En alltför ensidig fokusering på ekonomiska incitament innebär att andra drivkrafter kommer i skymundan.

Med tanke på att en av de viktigaste drivkrafterna för människor i arbetslivet helt enkelt är att få göra ett bra jobb blir det väldigt knepigt när ekonomiska incitamentsstrukturer samtidigt förmedlar budskapet att strävan efter mer pengar ska vara drivkraften. Dessa varianter är inte bara olika, jag skulle vilja påstå att de är motstridiga.

Jag undrar om god kvalitet överhuvudtaget är möjlig att uppnå med ekonomiska incitament. Kvalitet och pengar är två helt olika saker. Att göra något för att skapa kvalitet är något helt annat än att göra något för att skapa rikedom. Ibland kan dessa entiteter sammanfalla, men långt ifrån alltid.

Det finns ingen automatik i att god kvalitet med nödvändighet leder till rikedom. Inte heller att rikedom med nödvändighet innebär kvalitet. Jag undrar om inte många kvalitetsdrivna människor snarare nedvärderar strävan efter rikedom som drivkraft. De är medvetna om motsättningen mellan företeelserna och prioriterar kvalitet framför pengar.

Ställer man dem i relation till varandra råder det ingen tvekan om att det också råder en hierarki mellan begreppen. Kvalitet representerar ett högre mänskligt värde än vad pengar eller strävan efter pengar gör. Kvalitet som drivkraft gör oss mer mänskliga. Ekonomistyrning gör oss till dresserade hundar.

Annonser

%d bloggare gillar detta: