Mer om varför vi gör saker

I det här inlägget får vi höra talas om en undersökning i Schweitz där medborgarna blev tillfrågade om de kunde tänka sig att låta den egna regionen bli föremål för slutförvaring av kärnavfall. 50% tog sin medborgerliga plikt på allvar och svarade ja.

En något modifierad fråga ställdes till ett annat urval schweizare: ”Om vi betalar er 6 månadslöner extra varje år – kan du då tänka dig att låta din region bli föremål för slutförvaring av kärnavfall?”. På den frågan var det 25% som svarade ja.

Varför?

Jo, därför att man blandade ihop två olika skäl. Att ta sitt medborgerliga ansvar är ett skäl. Att få betalt för något är ett annat skäl. När dessa olika skäl kolliderar blir det krångligt.

Det ena skälet svarar på frågan ”vad är mitt ansvar?”. Det andra svarar på frågan ”vad är mitt egenintresse?”. Varför ska man ta emot kärnavfall? Av medborgerlig plikt eller av ekonomiska skäl?

Eller, överfört till vårdsammanhang. Varför ska jag ta emot den här patienten? Därför att patienten har ett medicinsk behov som jag kan svara upp emot eller därför att den här patienten renderar en inkomst till min firma?

Den absoluta majoriteten av alla som jobbar inom vården gör det av ideella skäl – man vill jobba med människor, man vill göra ett bra jobb och man ser ett egenvärde i att hjälpa andra.

Men de ministrar som nu bestämmer över vårdens incitamentstrukturer har andra utgångspunkter. De tror att människor drivs framåt enbart av ekonomiska incitament. Därför utformar man mer eller mindre sofistikerade belöningssystem där eftersträvansvärda handlingar prissätts och ersätts med pengar.

Resultatet blir ett planekonomiskt välfärdssystem där politikens roll reduceras till att laborera med ersättningsnivåer.

I ett sådant system förvandlas politiken till dressyr. Människorna förvandlas till hundar. Meningen i våra handlingar utarmas. Därmed eroderas också en del av vår mänsklighet.

Sverige går mot en fördjupad kris. Fler kommer att slås ut av eskallerande varsel och försämrade sjuk- och arbetslöshetsförsäkringar. Den sociala utslagningen kommer att skapa allvarliga spänningar och motsättningar mellan människor. I det läget behövs insatser som appellerar till våra mänskliga sidor, som stärker mellanmänskliga band och som minskar sociala klyftor.

Vi måste återupprätta vårt medborgerliga ansvar i begrepp som solidaritet och medborgerliga dygder. Det kan man inte göra genom att på område efter område installera system som enbart appellerar till egenintresse.

Annonser

%d bloggare gillar detta: