Om tajming

En politisk dygd är att känna av när det är lämpligt att genomföra olika typer av reformer. Den moderatledda regeringen har gjort sig till mästare i att inte följa denna princip. Styrande för politiken är en uppsättning klassiska högerpolitiska dogmer som man vill genomföra till varje pris, nu när man har chansen. Det gör man istället för att känna av läget och fundera över vilka mått och steg som är mest lämpliga att genomföra just nu.

Några exempel.

Sjukvården är inne i en utveckling där den medicinska tekniken kontinuerligt gör nya landvinningar. Rent tekniskt är det idag möjligt att bota fler sjukdomar och rädda fler liv än vad som någonsin varit möjligt tidigare. Haken i sammanhanget är resurserna. Glappet mellan vad som är möjligt att göra och vad det finns resurser till har aldrig tidigare varit så stort som det är nu. Behovet av att göra medicinska prioriteringar är skriande – vården måste göra medvetna bedömningar av de medicinska behoven för att garantera att resurserna går till dem med störst behov.

I det läget har den moderatledda regeringen sagt nej till att göra prioriteringar. Istället inför man ett kostnadsdrivande system med fria etableringsrätt för vinstdrivande bolag. Systemet är sjukvårdsfokuserat, inte hälsofokuserat. Det styr över resurser från områden med stora medicinska behov till områden med små medicinska behov. På det här området har den borgerliga politiken gått en väg som inte tar någon hänsyn till utvecklingen, utan det enda och främsta syftet är att öka andelen vinstdrivande aktörer inom vårdbranschen.

Ett annat exempel är vårdbidraget. Syftet med vårdbidragsreformen är att kristdemokraterna ska få gehör för åtminstone en valfråga. Några andra skäl till att genomföra en dyr reform som dränerar förskolan på resurser och som isolerar kvinnorna i hemmen finns egentligen inte. Att den reformen genomförs just nu beror på att det snart är val igen och då måste kristdemokraterna kunna säga till sina väljare att de har fått gehör för en av sina viktigaste frågor.

I detta finns det alltså inte med några som helst konjunkturmässiga hänsyn. De jämställdhetspolitiska aspekterna har man helt lagt åt sidan i detta småborgerliga kattrakande. Förslaget har till och med fått kritik från riksdagens utredningstjänst för att inte vara könsneutralt. Den som förväntas utnyttja vårdnadsbidraget kallas konsekvent för ”hon” i förslaget, vilket är ett anmärkningsvärt avslöjande.

Ett tredje exempel är skattepolitiken. Den moderatledda regeringens inriktning i skattefrågor är något av det minst konjunkturkänsliga som finns. Oavsett ekonomiskt läge är det alltid skattesänkningar som är universallösningen på allt.

Ett fjärde exempel är den antifackliga politiken. Förändringarna av a-kassan ledde till medlemsflykt och försämrade villkor i arbetslöshetsförsäkringen. Det innebär att fler människor än nödvändigt nu står helt oförberedda inför de varsel som drabbar landet. Regeringen har dragit ner byxorna på folk och det blir väldigt obehagligt när det blåser kallt.

Under inledningen av den här mandatperioden har högerregeringen ridit på den högkonjunktur som förra regeringen lade grunden för. Fram tills nu har det inte spelat någon stor roll vilken politik man har fört – ekonomin har rullat på i alla fall. Nu vänder konjunkturen och då visar man inte upp några som helst tendenser att anpassa politiken till läget. Frånvaron av tajming kommer sannolikt att försätta Sverige i en väldigt problematisk situation de närmaste åren. Vi har en regering som sätter dogmer och partiprestige före ett ekonomiskt och socialt ansvarstagande. Att man därtill sätter de vinstdrivande bolagens intressen före medborgarnas behov är bara vanlig högerpolitik.

Annonser

%d bloggare gillar detta: