En intressant kväll

Igår kväll lyssnade jag på ett intressant föredrag på arbetarekommunens representantskapsmöte. Det var Ann-Marie Lindgren, en av partiets ideologiska tungviktare, som förärade repskapet med ett besök och en diskussion i ett ämne som diskuteras alltför lite.

Ann-Marie hade många viktiga poänger. En av de viktigaste är att vi i debatten om privat kontra offentligt tydligare måste komma in på skälen till varför vi är kritiska till ohämmade privatiseringar. Det handlar inte om ett i grunden ideologiskt motstånd mot privatiseringarna som sådana, utan snarare är det vad de leder till som är problemet.

Symptomatiskt för de privatiseringsrevolutioner som genomförts på elmarknaden, inom skolan och inom vården är att samtliga har burits fram av tron att det skulle bli billigare, att det skulle uppstå en massa nya, lokalt förankrade aktörer och att det skulle bli ett bredare utbud av tjänster. Studerar man resultatet av reformerna visar det sig att ingenting av detta har inträffat.

Alltså, inget av de skäl som har framförts för att forcera igenom privatiseringarna har uppfyllts. Utfallet har blivit något annat. Dessutom har branscherna drabbats av en rad demokratiska problem som inte fanns omnämnda i de ursprungliga diskussionerna. Anställda som saknar meddelarfrihet, frånvaron av demokratisk kontroll över gemensamma resurser, vinstuttag till privata förmögenheter och en osäkerhet om vad som sker när privata aktörer flyttar eller går i konkurs.

Det enda som har följt den ursprungliga planen är det som i en bisats brukar kallas ”större andel privata aktörer”. Den dogmen brukar inte vanligtvis framhållas som något huvudsyfte – eftersom den inte har något brett stöd i befolkningen. Men det är den aspekten som går igen och som alltid blir resultatet av privatiseringarna. Mer pengar går till vinstdrivande välfärdsföretag. Det är det regelmässiga resultatet av privatiseringarna.

Så som situationen ser ut finns det mycket annat än principerna om privat kontra offentligt som vi med fördel kan hänvisa till när vi diskuterar dessa frågor med borgarna. Det kan inte vara särskilt bekvämt att som moderat genomdriva privatiseringar med argumentet att det ska bli bättre och billigare när resultaten snarare pekar mot att det blir tvärt om. Situationen liknar den som Bush-administrationen hamnade i när det visade sig att påståendet om massförstörelsevapen i Irak var en lögn: det viktigaste argumentet för handlingen var i själva verket inget argument.

Det finns mycket mytbildning kring privatiseringarnas effekter. Förvånansvärt nog lever myterna kvar, trots mycket påtagliga erfarenheter av att de inte har någon motsvarighet i verkligheten. Inom borgerligheten har kommunpolitiker, framförallt i södra Sverige, vaknat till och upptäckt att politiken inte stämmer. Det har lett till en intern strid där verklighetsnära moderater driver en pragmatisk linje medan partikamraterna i Stockholm klamrar sig fast vid sina dogmer.

Läget är med andra ord mycket passande för en framstötning från vår sida. Var står socialdemokratin i relation till det misslyckade privatiseringsexperimentet? Vad är vårt alternativ?

Annonser

%d bloggare gillar detta: