Om att utnyttja makt och om att slå i underläge

Jag har blivit socialdemokrat. Igen.

Det är stärkande för en socialdemokratisk övertygelse att bevittna situationer där maktfullkomliga intressen försöker kränka människovärdet.

Min fru har varit anställd på en korvfabrik 20 år. Merparten av anställningstiden har hon varit sjukskriven på grund av arbetsskada. Att det rör sig om en arbetsskada har hon fått ordentlig dokumentation på efter två utvärderingsperioder på försäkringskassans utvärderingsenhet i Tranås. Där har flera olika professioner gjort bedömningar både av hennes besvär och av orsakerna till besvären.

Underlaget föranledde en ansökan om att få skadorna klassade som arbetsskador. Ansökan granskades av en försäkringsläkare som gjorde en annan bedömning. Vi överklagade. Den högre instansen valde att tro på försäkringsläkaren. Vi överklagade igen. Den högsta instansen valde att tro på försäkringsläkaren.

Företaget har inte engagerat sig i någon rehabilitering att tala om. Försäkringskassan har haft fokus på att bedöma arbetsförmåga, inte rehabilitera. Tills nu.

Under hösten har min fru fått erbjudande om att ingå i ett särskilt rehabiliteringsprogram som syftar till att hon ska tillbaks i arbetslivet. Det har väckt hopp och tankar om att kunna finna sig tillrätta i ett arbete som inte skapar ohälsa. Kanske någon annanstans än på en korvfabrik. Hon bestämde sig för att be om en tid med företaget för att diskutera sin anställning. Tanken var att ett avslut med värdiga villkor skulle kunna fungera som en skjuts framåt i rehabiliteringsprocessen. Med kunskap om de villkor som tillämpats på Ericsson eller i landstinget formar sig förväntningarna på en överenskommelse där anställningen avslutas mot ett rimligt avgångsvederlag.

Sagt och gjort. I förmiddags hade vi en träff. Två representanter från företaget och min fru. Tur att jag följde med, tänkte jag. Hur hade det sett ut annars?

Efter det inledande artighetsutbytet och några sonderande repliker kommer vi till saken: företaget erbjuder sig att avskeda min fru på grund av arbetsbrist, med en uppsägningstid på fyra månader.

Jag gick förstås i taket och förklarade att detta var fullständigt oacceptabelt. Under det häftiga meningsutbytet som följde därpå tror jag att jag fick fram en del av det som jag redogjort för ovan. Allt som sades fastnade inte på minnet, pulsen var ganska hög. Om företaget inte är intresserade av ett värdigt avslut får de väl ta sitt rehabiliteringsansvar istället, fick vi fram. Arbetsbristen har inte prövats – företaget har ensidigt sagt att det inte finns något arbete som passar och att det inte ens är någon idé att prova. Företagets bedömning är att det nog är bäst för min fru om hon avslutar sin anställning så att hon kan hitta en bättre situation någon annanstans. Jag påpekade att man tar en stor risk när man lämnar en anställning. Särskilt idag, när nya varsel kommer varje vecka och när arbetslöshets- och sjukförsäkringarna har förlorat sin funktion. Efter en stunds diskuterande kommer vi fram till att vi nog inte kommer så mycket längre idag, utan att vi får boka in en ny träff och till den behöver nog både facket och höga vederbörande bjudas in. Erbjudandet om uppsägning revs itu och vi skildes åt.

Händelsen är typisk och illustrerar tydligt hur relationen mellan företagsledning och anställd präglas av diametralt motsatta intressen. Företaget gör allt för att komma billigt undan. Man vill inte ta något ansvar för det lidande och de men man åsamkar sina anställda genom en bullrig, stressig, monoton och tung arbetssituation. Utslitna människor får gå samma väg som utslitna reservdelar. Bort med det defekta och in med en ny. Den anställdes intresse av trygghet, rehabilitering och hälsa framträder som minusposter i företagets ögon. Otrygghet, frånvaro av rehabilitering och ohälsa blir till rena vinstlotten. Ett avskedat sjukfall bokförs som en intäkt.

Jag funderade på hur representanterna hade sett på sig själva om de hade lyckats lura min fru att skriva på uppsägningen. Går det att känna sig nöjd med en sådan bedrift? Sover man gott om natten?

Tyvärr känner jag till exempel på före detta anställda som inte har orkat ta strid. Som har gått på företagets falska välvilja och låtit dem komma undan billigt.

Dagens erfarenhet blev ett mycket tydligt och mycket påtagligt kvitto på att jag har valt rätt parti och rätt ideologi. Jag kan fanimej inte förstå hur någon kan ställa sig på förtryckarnas sida. För mig har det alltid varit en självklarhet att känna solidaritet med den som blir utnyttjad. Därför är den borgerliga politiken i den här landet fel. Den missgynnar konsekvent dem som befinner sig i underläge och gynnar dem i överläge. Vad är det som får människor att ställa sig bakom en sådan politik? Det går inte om man har erfarenhet av den här typen av situationer.

Annonser

%d bloggare gillar detta: