Lite för taktiskt

Ibland kan taktiken gå lite för långt. Spelet med vänsterpartiet är ett sådant exempel. Jag har fått manövern förklarad för mig: om sd kommer in i riksdagen och får en vågmästarroll måste vi försöka nå en bredare överenskommelse tillsammans med något eller några av mittenpartierna och då kan vänsterpartiet vara ett hinder för samarbetet.

Å andra sidan är utspelet om ett fördjupat samarbete med mp utan vänsterpartiet en ganska provocerande symbolhandling. Det krävs inte mycket mattekunskaper för att inse att en sådan konstellation inte räcker för att vinna val. Att den dessutom ger mp ganska stort inflytande och därmed retar upp alla s-sympatisörer som rent ut sagt hatar mp gör inte saken enklare. Reaktionerna från flera fackliga företrädare lät inte vänta på sig – trots att de tidigare fått insyn i processen.

Förhoppningsvis var detta ändå genomtänkt – fast på ett annat sätt. Även vänsterpartiet inser rimligtvis att det inte kommer att bli någon vänsterpolitik om inte de tre partierna som inte är med i alliansen går ihop och presenterar ett sammanhållet alternativ. Utspelet med miljöpartiet skapade en väldigt obehaglig politisk situation och gav en slags försmak om vad som kan hända om inte vänstern hänger med. Som en motiverande övning i att skapa rättning i leden kanske det leder till framgång trots allt.

Och när vi har ett sammansvetsat alternativ till borgarna – vad ska de häckla då?

Min stilla förhoppning är att det monogama instängningsförsöket med miljöpartiet inte har sin grund i att Mona skyr vänstern bara därför att de är för långt vänsterut och därför kan komma att påverka en blivande vänsterregerings politik i den riktningen. Prioritet ett måste vara att avsätta den moderatledda regeringen så att vi kan inleda återuppbyggandet av den svenska modellen innan den raseras fullständigt.

Annonser

%d bloggare gillar detta: