Politisk oärlighet

Det finns många sätt att idka politisk oärlighet. Ibland får jag intrycket att moderaterna har utvecklat detta till en egen konstform. En snabb analys och ett försök till kategorisering ger vid handen följande lista på olika varianter av politisk oärlighet:

Oärliga överdrifter av satsningar
Här handlar det om att få en liten satsning att se väldigt stor ut. Det oärliga ligger dels i att satsningen framställs som ”stor” eller ”kraftfull” trots att den egentligen inte är det, dels i att den inte ställs emot tidigare nedskärningar eller korresponderande indragningar.

Oärlig redovisning av infriade löften
Om man lovar 187 miljoner mer i statligt stöd till vården i Örebro läns landsting så kan man inte räkna in ökade skatteintäkter som ett sätt att infria löftet. Skatteintäkter är en sak, statsbidrag något annat.

Oärlig mörkning av löftesbrott
”Vi har tagit bort fastighetsskatten” – och istället infört en avgift som för många hushåll i praktiken innebär en ökad kostnad för boendet. Men det tonar vi ner. Skatten är borta, det var det vi lovade…

Oärlig verklighetsbeskrivning
Jag säger bara en sak: Jan Björklund

Oärlig beskrivning av motståndarnas politik
”Planekonomi i landstinget” skanderar moderaterna på debattsidan i Nerikes Allehanda. ”Samtalsterapi i beredningarna” är en annan populär smädelse. I landstingsfullmäktige senast anklagades vänsterpartiet för att vilja förbjuda alla inköp från företag som går med överskott. Motionen handlade om att inte lägga ut vårdcentraler på entreprenad till vinstdrivande bolag.

Oärlig beskrivning av egna ståndpunkter
Att minska klyftorna genom att sänka skatten mest för dem med lägst inkomster måste i rimlighetens namn innebära att den faktiska, nominella, skattesänkningen blir störst för dem med lägst inkomster. I höstpropositionen hette det att skattesänkningarna betyder mest för dem med lägst inkomster. Det ligger närmare sanningen. Ännu närmare blir det om man säger som det är, nämligen att skatten sänks mest för dem med högst inkomster. Om sedan utgifterna ökar lika mycket för alla så står det helt klart att det är ökade klyftor och inget annat som blir resultatet av den moderatledda regeringens politik.

Oärlig användning av retoriska grepp
”Det ska löna sig att arbeta”, inte ”sänk ersättningsnivåerna”
”Mångfald”, inte ”privatisering”
”Människor får bestämma själva”, inte ”välja själva”
”Enskilda företag eller enskilda aktörer”, inte ”privata företag”
”Nya jobb”, inte ”riktiga jobb”
”Människor som saknar jobb”, inte ”arbetslösa”
”Människor”, inte ”individer eller medborgare”
”Utanförskap”, inte ”segregation”

Och i övrigt en retorik som är stulen rakt av från socialdemokraterna. ”Trygga människor vågar ta risker”, ”Välfärden ska vara solidariskt finansierad”. Hur låter det ihop med en politik som slår sönder de sociala trygghetssystemen och inför gräddfiler i vården?

Dessa oärligheter får en att fundera. Om politik handlar om att förvanska och vrida till, luras och förleda, lura bort och triumfera – hur ser man då på sin mission som politiker? En person som använder sådana grepp kan inte uppfatta politik som något annat än en karriärmöjlighet. Inte som ett sätt att påverka samhället i en demokratisk riktning. Hur kan man bära sig åt på det viset och alltjämt se på sig själv som en värdig bärare av den parlamentariska demokratin?

Jag har ett förslag till svar.

Inom högerns hägn handlar politik om konsten att få särintressen att uppfattas som allmänintressen. Denna sport är så stimulerande i sig att den kompenserar för bristen på mening i en bredare ideologisk bemärkelse.

Annonser

%d bloggare gillar detta: