McCain drar ifrån

Jag lyssnade på Sarah Palins installationstal som vice presidentkandidat för republikanerna. I allt väsentligt var det ett hyllningstal till McCain, eller snarare till hans bakgrund och meritlista. McCain framställs som en erfaren kandidat med verklig erfarenhet av att riskera livet för sitt land. I övrigt innehöll talet till största delen en detaljerad presentation av Palin själv och hennes familj samt återkommande kvädelser riktade mot demokraternas kandidat (som inte har varit ute och krigat för USA).

Vad som slog mig mest var den starkt betonade nationalism som präglade hela tillställningen. Med en stolt vajande amerikansk flagga på den jättelika storbildsskärmen i bakgrunden återkom Palin konsekvent till den nationalistiska retoriken. Typiskt amerikanskt, kan tyckas. Även Obama följer mallen, även om han gör det med en annan betoning.

Den republikanska nationalismen är starkt sammanlänkad med USA:s militära engagemang genom historien. Den hyllar och försvarar varje våldshandling som det stora landet i väster varit involverat i, vilket inte vill säga lite. Krigsveteraner hyllas, liksom deras gärningar. Att vara sann Amerikan, det är att riskera livet för hemlandet. Alla andra framställs som fegisar.

Krig väcker känslor. Det påverkar hela det politiska samtalsklimatet. För eller emot. Rätt eller fel. Anhängare eller motståndare. Svart eller vitt. Retoriken följer den klassiska demagogiska mallen. Med känslomässiga utspel som relaterar till de uppoffringar som ”våra killar” gjort för ”vårt land” jagas den nationalistiska stämningen upp till en nivå som närmast för tankarna till partidagarna i Nürnberg 1934.

Man blir lite skrämd av stämningarna som omgärdade Palins tal. Det är inte en historisk dokumentation av upptrappningen till andra världskriget jag har tagit del av utan ett inslag i Republikanernas konvent år 2008. McCain och Palin kan komma att bli verkliga maktfaktorer i världspolitiken om det vill sig illa. Uppvisningen på konventet visar att kandidaterna har ett gott stöd för sin krigiska nationalism och den senaste opinionsmätningen visar att väljarna verkar tända på den sortens tongångar.

En liten tröst i sammanhanget är att Palin också lyckades mobilisera Obamas väljare. Kort efter talet slog Obamas kampanj nya rekord i privata bidrag. Strategin att låta kampanjen finansieras av många små bidrag har varit framgångsrik. I USA handlar ju politiken inte enbart om innehåll, utan också om hur den är finansierad och vem som bär fram den.

Förhoppningen nu är att det politiska samtalet ska sansa sig inför valet så att väljarna får möjlighet att ta ställning till det faktiska politiska innehållet och inte enbart låter sig säljas till republikanernas nationalistiska retorik.

Annonser

%d bloggare gillar detta: