Det knäppa antagandet om knappheten

Resurserna är knappa, heter det i nationalekonomins premisser. En myt som är i allra högsta grad levande och som återupprepas i alla möjliga olika sammanhang.

Den hjälper oss att snåla in på sådant som vi av ideologiska skäl anser onödigt.

Den hjälper dem som har att förklara för dem som inte har varför de inte har något.

Den hjälper alltså samhället att legitimera fattigdom.

Men rent logiskt är det en tautologi, ett cirkelresonemang. Så här:

”Resurserna är knappa” är en utsaga om ett tillstånd. Men utsagan måste relateras till något. Knapphet av vad, i relation till vad? På vilket sätt skiljer sig detta tillstånd från andra tillstånd?

Om vi lever i ett samhälle som präglas av knapphet – hur ser i så fall ett samhälle ut där resurserna inte är knappa? Finns det något sådant? Kan det finnas? Det är ju ett sådant tillstånd knappheten måste relateras till. Annars blir icke-knappheten en omöjlighet. Och i så fall blir påståendet meningslöst. ”Alla samhällen präglas av knapphet. Här har vi ett samhälle. Alltså präglas det av knapphet”. En blå boll är blå. So what?

Påståendet om knappheten är principiellt och teoretiskt. Men hur ser det ut i verkligheten? Hur mycket mer överflöd behövs det innan vi kan börja tycka att resurserna inte längre är knappa? Var går gränsen för knapphet? Finns det en sådan gräns? Och om den inte finns – vad är det för poäng med att hela tiden poängtera att resurserna är knappa? Givet att detta är en premiss så kan det ju inte vara på något annat sätt. Återigen – so what? What’s the point?

Ett mer meningsfullt sätt att förhålla sig till resurser är att först konstatera hur mycket av den varan som faktiskt finns, glädjas över detta och därefter fundera på hur vi ska använda resurserna på bästa möjliga sätt. Mot den bakgrunden kan man jämföra jetsetarnas festbudget för en kväll i medvetslöshetens tecken med behoven hos till exempel människor med kroniska sjukdomar, författigade ensamstående föräldrar eller fattigpensionärer. Hur många människor skulle kunna få en mer dräglig tillvaro om Britney Spears avstod från en av sina lyxbläckor och istället skänkte pengarna till andra som behövde dem mer.

Jag såg en siffra på 40 000 för en helkväll. Det finns andra, betydligt högre siffror, men just den här siffran är intressant bara därför att den motsvarar storleken på den samlade pott som solstickekommittén har att fördela bland alla sjukdomsdrabbade och utsatta människor i länet som söker julbidrag. I år fick alla som sökte tusen kronor var och det kan ha räddat många familjers julfirande. Så mycket pengar kan en person lägga på en väldigt suddig helkväll som enbart ger obehagliga rubriker och en otäck baksmälla. Om sådana handlingar är möjliga i ett samhälle råder det inte resursbrist. Däremot kan man säga att resurserna är väldigt tokigt fördelade.

Annonser

2 svar to “Det knäppa antagandet om knappheten”

  1. Lars Bjurström Says:

    Kanske har jag missat nåt…? Eller kan vi räkna med att du kan fixa sjukvård i obegränsad omfattning? Är det en myt att vi måste hushålla med våra naturtillgångar? Så måste ju vara om det inte finns knapphet på några resurser!

    Jag tycker det finns mycket i det som kallas nationalekonomi som måste ifrågasättas men kanske inte påståendet att det finns resursknapphet. Tyvärr så tror jag att vi kommer att känna av knappheten på resurser ganska påtagligt de närmaste årtiondena. Tydligast kanske man kan se detta nu när etanolproduktionen av jordbruksgrödor ökar.

  2. Martin Says:

    Hej Lars!
    Jag har inte sagt att resurser är oändliga. Självklart är de begränsade. Men givet det överflöd som vi i västvärlden de facto lever i har jag svårt att förlika mig med dogmen att det generellt sett skulle råda någon slags knapphet. Påståendet känns inaktuellt och onödigt. Och det passar inte in på allt heller. Några exempel.

    – Socialt kapital är en resurs. Det ökar när man använder det. Möjligen kan man säga att den resursen är knapphändigt utnyttjad.
    – Förnyelsebara energikällor är varken knappa eller ändliga – per definition. Knapphetsdogmen gäller inte i rena kretslopp.
    – Fossila bränslen verkar det för övrigt inte råda någon direkt knapphet på. Än så länge. Knappheten inträder väl inte förrän de börjar ta slut och till dess dröjer det länge än. Ändliga resurser är ett bättre begrepp i dagsläget.
    – Sjukvård finns så att det räcker till alla som behöver. Här råder ingen knapphet. Däremot är resurserna – återigen – begränsade. Det finns inte hur mycket som helst, men gott och väl tillräckligt.
    – Möjligen kan man säga att det råder en knapphet med läkare i primärvården, men å andra sidan finns det överskott på läkare i andra specialiteter så det där med läkarbrist kanske mer ska ses som ett allokeringsproblem trots allt.

    Min kritik av knapphetsdogmen går ut på att det är en ensidig och intetsägande utgångspunkt som inte hjälper oss att lösa dagens problem. Men det är en bekväm utgångspunkt för den nationalekonomiska ideologin.

Kommentarer inaktiverade.


%d bloggare gillar detta: