Ett återbesök i manligt och kvinnligt

Den klassiska uppdelningen i manligt och kvinnligt har nog egentligen mer att göra med människans tendens att för det mesta helt subjektivt dela in saker och ting i bra och dåligt än med någon slags objektiv över-underordning. Nu råkar det ha passat bra, i praktisk bemärkelse, att associera kvinnor och kvinnlighet med sådant som är dåligt. Kvinnor har, så att säga, gett dåligheten ett ansikte och ett utseende. Detta har också underlättat för legitimeringen av den sociala maktordning som konsekvent placerar just kvinnor i en underordnad ställning. Med dålighetsanalogin kan man legitimera både ordningen – att det ska finnas över- och underordning – och den lagmässiga predisponeringen av just kvinnor till de underordnade positionerna. Detta har beskrivits som en naturlig ordning, och beskrivs så alltjämt.

I ”The teachings of Don Juan” illustreras analogins kulturella universalism. Även indiankulturen faller in i genusdikotomiseringen, även om den är totalt olik vår västerländska kategoriseringsmani. Till exempel beskrivs en lärd mans (sic!) två olika typer av allierade i termer av kvinnligt och manligt. Den första varianten, Datura, har flera oönskade och kvinno-lika (woman-like) kvalitéer: (1) den är lysten (possessive), (2) den är våldsam, (3) den är oförutsebar och (4) den har skadliga effekter. Den andra varianten, Humito, framställs som Daturas antites med mans-lika (man-like) egenskaper: (1) den är icke-passionerad, (2) den är försiktig (gentle), (3) den är förutsebar och (4) den har befrämjande effekter.

Nu finns det i och för sig en del icke-västerländska föreställningar i vad som räknas in i manliga respektive kvinnliga egenskaper. Till exempel så är det i den västerländska kulturen kanske mer vanligt att betrakta våld som en manlig egenskap och försiktighet som en kvinnlig. Men det påverkar inte förhållandet att bägge kulturerna gör en indelning i manligt-kvinnligt och därtill förknippar det kvinnliga med dåligt eller negativt och det manliga med bra eller positivt.

Värt att notera är att Datura och Humito inte beskrivs som kvinna och man, utan som kvinno-lik och man-lik. Kvinnlig respektive manlig, alltså. Och i den meningen är de frikopplade från ett biologiskt eller anatomiskt kön. Associationen till kön är egentligen en association till en kategori egenskaper som egentligen inte har mer gemensamt än att de uppfattas som negativa respektive positiva.

I den kulturella kontext där dessa ”allierade” definieras betraktas lystenhet, våldsamhet och oförutsebarhet som dåliga eller skadliga egenskaper och därför också som kvinnliga. Å andra sidan betraktas kontroll (icke-passion), försiktighet och förutsebarhet som goda eller befrämjande egenskaper och därmed också som manliga.

Men egentligen är uppdelningen i manligt respektive kvinnligt helt irrelevant i sammanhanget. Varför ta till den uppdelningen överhuvudtaget? Jag kan tänka mig två olika skäl. (1) pedagogiskt – analogin till kvinnligt respektive manligt kan fungera som en klargörande jämförelse, givet att den som är föremål för undervisningen har samma kulturella predisposition som läraren. (2) undermedvetet socialt reproducerande – här fyller analogiserandet en social funktion genom att det reproducerar föreställningar om manligt respektive kvinnligt och dessa egenskapskategoriers naturliga koppling till bra respektive dåligt.

Exemplet med Datura och Homito illustrerar den kulturella universaliteten i att egenskaper tenderar att delas in i bra och manliga respektive dåliga och kvinnliga. Vilka egenskaper som är bra eller dåliga varierar, men det som är dåligt är alltid kvinnligt och det som är bra är alltid manligt.

Hur kan detta vara universellt? Jag tror det beror på att könsskillnaden är den första och mest fundamentala skillnad man överhuvudtaget kan komma att tänka på, oavsett kulturell kontext. Om en sådan skillnad kan bilda grunden för en social arbetsdelning som bygger på över- och underordning så har man med det också lyckats legitimera en social klassordning som egentligen inte har ett dugg med vare sig kön eller manligt-kvinnligt att göra.

Annonser

4 svar to “Ett återbesök i manligt och kvinnligt”

  1. Lars Flemström Says:

    Detta är en mycket intressant fråga. I de äldsta jägarsamhällena måste jägaren förfölja bytet i flera timmar, innan jägaren kom tillräckligt nära för att fälla bytet med sin träpåk eller stenyxa. Detta var inte ett jobb för gravida eller ammande kvinnor, möjligen för de unga och ännu ogifta kvinnorna (amazonerna). Således blev kvinnorna de första jordbrukarna.

    Dessförinnan var de samlare, de samlade vilda bär och frukter och grävde upp rötter och ätliga insekter. Ur födosynpunkt var jakten viktig som proteinkälla, men med de dåliga redskap man hade under den äldsta stenåldern, kunde det gå månader innan männen lyckades fälla något byte, och då fick man hålla till godo med insektsprotein. Insektsdieten fortsatte f ö långt in i bondestenåldern, och torde ha upphört först när man blivit boskapsskötare.

    Denna ”naturliga” uppdelning i manligt och kvinnligt har som bekant forsatt långt in i modern tid, då männen har haft ett fysiskt ansträngande arbete långt hemifrån. Enligt en artikel i Forskning och framsteg för c:a tio år sedan finns biologiska skillnader mellan manligt och kvinnligt så tillvida att män har lättare att se de stora linjerna i ett landskap, medan kvinnor har lättare att se detaljerna. Detta skulle, om det är sant, kunna vara en följd av människans tiotusentals år som jägare-samlare.

    Det klagas ibland på att det moderna, jämställda samhället låter kvinnorna delta på männens villkor, och att kvinnliga egenskaper som kompletterar de manliga egenskaperna, inte får komma till sin rätt. Detta är intressanta frågor, där det gäller att inte vara så självsäker. En intressant, men omtvistgad och framförallt svårbevisad fråga, är om det funnits ett ursprungligt ”matriarkat” som vid ett visst skede i historien har ersatts av en patriarkalisk struktur.

    Helt någon gång under forntiden har övergått till att vara en huvudsakligen manlig syssla, vilket torde ha stärkt det manliga inflytandet i samhället, varigenom kvinnans ställning har blivit mer underordnad. Detta är en process om har fortgått under lång tid.

    T ex under den heliga Birgittas tid hade kvinnan fortfarande en stark ställning över hem och gård, medan politiken och samhället var en manlig uppgift, vilket ju klart framgår av rollfördelningen mellan Birgitta och hennes make, lagmannen Ulf Gudmarsson.

  2. Lars Flemström Says:

    I näst sista stycket har några ord fallit bort. Så här ska det stå: Helt klart är att jordbruket någon gång under forntiden har övergått från att vara en kvinnlig syssla till att vara en huvudsakligen manlig syssla, vilket torde ha…

  3. ullissandberg Says:

    En intressant liten bok att läsa i sammanhanget är Anita Goldmans ”Våra bibliska mödrar”. Egentligen handlar det om att det inte alls varit en kvinnlig underordning jämt. Den kom snarare i och med Indoeuropeerna, Och fick ett totalt genombrott i och med kristendomens spridning. En av de mest intressanta böckerna i ämnet är av antroprologen Evelyn Reed ”Från materiarkalisk klan till partiarkalisk familj.”

    Tidigare gick arv och släktlinje på kvinnosidan, i och med indoeuropeerna och unde rren period på några hundra år, ändrades förhållandena till att arv och släktlinje skulle gå på manssidan – då blir det helt plötsligt viktigt att kontrollera kvinnors sexualitet och att ha makt över kvinnan – hur ska mannen annars veta att barnet (arvet) går på hans sida.

    Det finns många historiska texter ungeför samtida med de bibliska moseböckerna där arvet fortfarande går på kvinnosidan och där man står mot varandra. I Egypten och Mesopotanien som är de stora kulturerna är barnet kvinnans och man är fri att lösa äktenskapsband, det finns många lagtexter där kvinnor ska få rätten till sin mark igen etc. Även i flera av Greklands stater under den här tiden styrs samhällen av kvinnor – bla Kreta. I moseböckerna görs lagarna om och barnet i magen tillhör mannen samt att om en kvinna kränks så är det mannen som ska ersättas.

    Även i mytologin sker stora förändringar under den här tiden. Gudinnor som tidigare varit allt livs moder blir istället grälsjuka hustrur till gudarna, i bibeln skapas fiendeskap mellan kvinnan och ormen (som är en mångtusenårig symbol för kvinnlig makt och visdom – bland annar över liv, sjukdomar och död. Kolla alla gudinnor Kali, medusa, innana, isis osv – de har ormen som symbol. Liksom apotekare och läkare)

    Den synen på historisk utveckling är idag gällande, men det har tagit nästan hundra år för att börja förändra historisynen, när historiska dokument först hittades var det så svårt för forskare att överhuvudtaget kunna se något annat än mannens överlägsenhet över kvinnan så tex lagtexter och drottningsfynd tolkades annorlunda.

  4. Martin Says:

    I det perspektivet, Ullis, framträder Bibeln som ett bombastiskt debattinlägg för den patriarkala ordningen. Nu förstår jag bakgrunden till det ständiga ältandet om kvinnans underordnade ställning.

    För övrigt ansluter jag mig inte till en beskrivning som placerar in eventuella matriarkat i någon slags evolutionsprocess. Som om matriarkat vore någon slags ur-kultur. Skälet till att vi inte har så många matriarkat idag är att vi lever i en monokultur som har lagt hela världen under sig. Det finns och har funnits alternativ vid sidan av den patriarkala kapitalismen, men de har efterhand utplånats och inordnats i den konstruerade normaliteten.

    Ett exempel är ett matriarkat på Madagaskar där ingen ifrågasatte självklarheten i att det är kvinnor som bestämmer. Som en undertryckt man uttryckte det, ”Det vore bättre om samhället vore lite mer jämlikt, men nu är det ju så att det är kvinnorna som för livet vidare, så de har en naturlig särställning gentemot männen”. Alltså: kvinnor föder barn, alltså ligger makten hos dem.

    Som jag ser det hade det kunnat vara precis tvärt om – utifrån den utgångspunkten.

    Varför blev det inte tvärt om? Bland de förklaringar jag har tagit del av finns det en som är mer plausibel än de andra: män krigar. Krig slår det mesta. När maktkampen ställs på sin spets och övergår i våld – då vinner mannen.

    Resten är historia.

Kommentarer inaktiverade.


%d bloggare gillar detta: