Om manlighet

Jag är inte någon manlighetsteoretiker, i meningen att jag är inläst på teorier om manlighet. Men jag har ändå några funderingar om begreppet.

Ibland är det som om manlighet likställs med könsförtryck. Som om manlighet gick ut på att förtrycka kvinnor och kvinnlighet.

Som en konsekvens av detta är det som om män, för att bli trovärdiga i sina ställningstaganden för jämställdhet också måste ge upp en del av sin manlighet.

Så upplever jag att det kan vara ibland.

Men vad är manlighet? Finns det en manlighet?

För mannen som slår sin fru kan våldet uppfattas som ett uttryck för styrka, makt och manlighet. För mannen som inte slår sin fru kan sådant våld snarare vara ett uttryck för feghet, osäkerhet och omanlighet.

Vad som är manlighet beror nog på vem man frågar. Jag tror att variationen är ganska stor.

Om manlighet innebär styrka, bestämdhet, principfasthet, rakhet och tydlighet – innebär det att också kvinnor kan vara manliga? Och omvänt – att män kan vara kvinnliga? Vad får det i så fall för konsekvenser för själva manligheten? Om manlighet är en egenskap som både män och kvinnor kan besitta måste det vara en väldigt otydligt definierad kategori. Eller så är det ett uttryck för det som de flesta verkar vara överens om idag, nämligen att det sociala könet (manlighet/kvinnlighet) är något annat än det anatomiska könet (man/kvinna).

Hur har vi människor kommit fram till vad som är manligt respektive kvinnligt? Mitt förslag är att bestämningen är högst godtycklig. Den bygger på delvis nedärvda, delvis aktuella associationer mellan kön och könstypiska handlingar och beteenden. Om majoriteten av alla byggarbetare är män så är det ett manligt yrke. Om majoriteten av alla tandsköterskor är kvinnor så är det ett kvinnligt yrke. Om män går styltigt och rör sig på ett buffligt sätt så är det manligt. Om kvinnor rör sig mjukt och vickar på huvudet på ett speciellt sätt så är det kvinnligt.

Och om dessa beteenden förändras över tid så förändras också innehållet i vad som är manligt respektive kvinnligt. Det finns matriarkat, där kvinnorna i byrådet sitter vid lägerelden och röker och dricker sprit, medan männen klär sig i vackra tyger och försöker göra sig attraktiva för kvinnorna. Kvinnorna svär och gestikulerar. Männen vickar på höfterna och himlar med ögonen. I det samhället skulle ingen säga att männen är kvinnliga.

Könsrollerna verkar med andra ord vara tämligen oberoende av könet.

Att åka motorcykel brukar uppfattas som manligt. Särskilt om det handlar om Harley-Davidson. Och absolut särskilt om mc-knutten är tatuerad och medlem i en mc-klubb.

Men när det gäller H-D så finns det gott om kvinnor som kör egen motorcykel. Och inte bara det. De har tatueringar och är medlemmar i klubbar också. Flera av de Harley-åkande kvinnor jag känner är genuint starka, principfasta och tydliga individualister. Riktiga klippor, så att säga. Ändå skulle jag nog inte vilja säga att de är manliga, vad det nu är för något. Att se cool ut på en motorcykel är ett privilegium som passar för både kvinnor och män.

Jag försvarar inte manligheten som sådan, vare sig till form eller till innehåll. Det är inte dödsviktigt för mig som person att få vara manlig eller att få definiera vad manlighet är. Men jag tycker det är beklagligt om kampen för jämställdhet ska innebära att de män som känner sig bekväma i sin manlighet ska behöva ändra identitet för att kunna bli trovärdiga jämställdhetsförespråkare. Ett sådant krav bygger på föreställningen att manlighet är lika med könsförtryck. Jag är inte så säker på att det är fallet för alla former av manlighet.

Annonser

%d bloggare gillar detta: