Akademisk återblick

I helgen gjorde jag ett kort återbesök i den akademiska världen genom att läsa en artikel ur senaste numret av tidskriften ”Sociologisk forskning”. Plötsligt, eller rättare sagt återigen, stod det klart för mig vilken skillnad det är mellan den politiska diskursen och den vetenskapliga.

Att ta del av vetenskaplig argumentation är en ren intellektuell njutning. Ingenting lämnas outrett. Tanketrådarna följer en obruten logik. Argumentationen präglas av saklighet. Varje argument värderas och diskuteras uttömmande. Språket är klart och exakt utan att för den skull bli tråkigt och ordfattigt. Fram tonar en verklighetsbeskrivning rik på nyanser, samtidigt strukturerande och förklarande. En vetenskaplig analys blottlägger verkligheten och gör den mer begriplig.

Det är inte utan att man kan längta tillbaks ibland…

Å andra sidan minns jag akademins inåtvändhet. Den understundom totala avsaknaden av samhällsrelevans och det ensidiga fokuserandet på form och akademiska resultat saknar jag inte.

Vad som skulle behövas är en utvecklad kommunikation mellan världarna. Vetenskapen behöver bli mer samhällstillvänd: utåtriktad och tillämpbar på sociala problem. Framförallt, menar jag, gäller detta sociologin. Sociologiämnet är ju som bekant det ämne som har (hela) samhället som studieobjekt och borde därför också vara mest relevant för politiken som samhällelig praktik.

Samtidigt har politiken mycket att lära av vetenskapen. Framförallt när det gäller sättet att argumentera. Jag har i tidigare inlägg på den här bloggen gett åtskilliga exempel på osaklig argumentation. Om fler politiskt aktiva tog sig tid att läsa forskningsrapporter och vetenskapliga texter skulle politiken kunna berikas med en uppryckning både när det gäller form (saklighet) och innehåll (kunskap).

Således blir lösningen på mitt personliga dilemma (som åsnan mellan två hötappar) att försöka befrukta politiken med vetenskapens positiva sidor. Det kan alla göra. Läs Sociologisk Forskning!

Annonser

%d bloggare gillar detta: