Om ideologiska förslag

Ett inte helt ovanligt inslag i den politiska debatten är när den ena sidan anklagar den andra för att göra sina ställningstaganden utifrån ideologiska utgångspunkter. I och för sig kan det tyckas oproblematiskt att politiker, som ju tillhör politiska partier med politiska ideologier, tar spjärn mot ideologin när röstutfallet ska förklaras. Men i sin negativa mening ställs ideologin emot rationaliteten och förnuftet. Ett par exempel:

”Försök släppa på de ideologiska låsningarna och säg ja till det här förslaget att öppna upp för privata initiativ”

”Ni sossar försvarar systemen av ideologiska skäl”

”Ni borgare vill privatisera av ideologiska skäl”

Och så vidare…

Jag tycker inte det är fel att göra ställningstaganden med ideologin som grund. Ändå händer det att jag själv anklagar borgarna för att göra saker av ideologiska skäl i negativ mening. Det beror på åtminstone två saker.

1. När man lägger förslag på ideologisk grund och försöker få dem att framstå som problembaserade, rationella och icke-ideologiska tycker jag det finns en poäng att visa att de är ideologiska. Man ska kalla saker vid deras rätta namn.
2. Har man väl konstaterat att förslagen är ideologiska snarare än något annat blir det ännu mer intressant att diskutera förslaget genom att ställa det i relation till den ideologiska grunden.

Andra punkten är verkligen intressant. Min observation är följande:

Borgerliga förslag som baserar sig på borgerlig ideologi går ut på att öka andelen privata, helst vinstdrivande, inslag i offentliga verksamheter. Kort uttryckt: mer kapitalism i vården.

Bakgrunden är, som jag ser det, att borgerliga partier av tradition står på storföretagens och kapitalägarnas sida.

Av alla intressen i samhället finns det i allt väsentligt två huvudintressen: intresset hos dem som äger kapital och intresset hos dem som inte äger kapital. Dessa intressen är antagonistiska. Det som gynnar den ene missgynnar oftast den andre. LO och Svenskt näringsliv. Två diametralt motsatta intressen.

Det ideologiska handlar i grunden om på vems sida man står. Sedan styr intresset hur man ställer sig till olika politiska förslag. Borgare, som står på Svenskt Näringslivs sida, röstar för förslag som gynnar kapitalägare. Socialdemokrater och socialister, som står på LO:s sida, röstar för förslag som gynnar löntagare (eller mer korrekt: arbetssäljare).

Om jag var borgerlig sympatisör och upptäckte hur de politiska förslagen ensidigt gynnade dem som har det bäst ställt skulle jag ju börja fundera efter ett tag på om jag har ställt mig på rätt sida. Någon gång måste man ju förstå att man står på de stora företagens sida, de besuttnas, överklassens, de som förtrycker, ”the man” eller vad man nu kallar det.

Dilemmat påminner om situationen för storföretagets presstalesmän, försäljare eller verkställande direktörer. Personer som ska företräda företagets intressen. Inte sina egna. Inte de anställdas. Inte mänsklighetens, utan företagets.

Jag har själv väldigt svårt att förstå hur någon kan stå ut med att befinna sig i en sådan position. Hur kan man stå inför en annan människa eller inför media och företräda ett intresse som man själv inte känner för? Tobaksbolagens företrädare, till exempel. Eller vapenindustrins. Eller de privata sjukförsäkringsbolagens. Vid vilken lönenivå skiljs människan från sitt samvete? Eller: hur uppenbart behöver det bli att man verkar för institutionella intressen och inte mänskliga, innan man byter sida?

Detta är något av bakgrunden till min kritik av den borgerliga ideologin som sådan. Med detta som grund kritiserar jag en del borgerliga förslag inte bara för att de är ideologiska, utan också för att den ideologiska innebörden är att man vill gynna vissa intressen på andras bekostnad. Till exempel så brukar man hävda privatläkarnas och de privata vårdbolagens intressen. Under borgerlig ledning händer det alltså att landstingen agerar så att fler kan bli privatläkare med generösa villkor. Det händer också att privata vårdbolag tar över hela verksamheter och börjar kvittera ut vinster ganska omgående. Allt detta kan gärna få ske på medborgarnas och patienternas bekostnad. Att det privata blir dyrare gör inget: det är ett pris man är beredd att betala för den så kallade valfriheten. En tydlig intressepolitik, således. På ideologisk grund. I kapitalägarnas intressen.

Annonser

%d bloggare gillar detta: