Sverigedemokraternas kulturella janusansikte

Det är inte så lätt att få grepp om sverigedemokraternas inställning till regionala kultursatsningar. Ena stunden ska kulturen bära sig själv ekonomiskt och det finns ingen anledning för det offentliga att blanda sig i med subventioner och liknande. Andra stunden kan man inte kräva att teaterföreställningar ska löna sig och vi ska akta oss för en instrumentalistisk syn på kulturen. Ena stunden ska landstinget renodla sin uppgift och prioritera vården. Andra stunden kan man inte ställa kultur mot sjukvård, eftersom vårdtagarna mår bättre av kultur. Ena stunden är kulturen en perifer verksamhet som kan avföras. Andra stunden hör den till landstingets kärnverksamheter. Ena stunden exemplifieras god kultur med jul- och påskfirande, svenska flaggor och dalahästar (som ju är ekonomiskt självbärande). Andra stunden lyfter man fram nationalromantiken, äldre klädmode och religiös musik som illustrationer på vad man menar med kultur.

Det är två diametralt motsatta kulturuppfattningar som framförs i sverigedemokraternas namn. Den ena är klassiskt nyliberal (staten eller det offentliga ska inte lägga sig i, utan efterfrågan styr vad som är god kultur) med en lätt släng av nationalism (dalahästar och svenska flaggor som goda exempel på kultur). Den andra är djupt konservativt nationalromantisk, etnocentriskt kulturfascistisk och ser det som landstingets uppgift att stå som garant för fortlevnaden av ett slags traditionellt svenskt kulturarv.

På det här viset vill sverigedemokraterna både äta upp kakan och ha den kvar. Man vill tillgodose två oförenliga kulturuppfattningar genom att helt sonika ställa sig bakom bägge två. Att det finns en uppenbar motsättning mellan dessa tycks inte ha någon betydelse: oavsett vilken uppfattning man har som väljare så finns den representerad i det lilla, populistiska partiet – tillsammans med andra motstridiga uppfattningar i en enda stor, eklektisk soppa.

Det här sättet att helt ogenerat torgföra uppenbart motstridiga ståndpunkter är ett klassiskt kännetecken på totalitära politiska rörelser. Retorikens och de uttryckta ståndpunkternas enda syfte är att vinna anhängare: det spelar ingen roll om de är motsägelsefulla eftersom de ändå inte kommer att genomföras. Bakom retoriken finns nämligen en annan agenda som tas fram så snart partiet har tillräcklig makt för att kunna genomföra den.

Sverigedemokraternas flackande i kulturfrågan uppfattar jag som en indikation på denna strategi. När man upptäcker att den populistiska åsikten att ta bort stödet till kulturen väcker alltför häftiga reaktioner svänger man helt sonika helt om i frågan och börjar istället föra fram en helt annan uppfattning. Allt för att inte stöta sig med den allmänna opinionen. Detta frammanar bilden av ett populistiskt och opålitligt parti som är under kontinuerlig retorisk omstöpning.

För väljarna har sverigedemokraternas otydlighet inneburit att ingen visste var partiet stod i landstingspolitiken före valet, att ingen vet var partiet kommer att stå i slutet av mandatperioden och att den faktiska politiken kommer att vara mer beroende av vem som företräder partiet än var partiet faktiskt står. Frågan var partiet står är för övrigt helt öppen i de flesta frågor som inte handlar om invandringspolitik och krav på likriktning. Det är också därför som detta skådespel av olika kulturella uppfattningar har uppkommit.

Annonser

%d bloggare gillar detta: