Kristdemokraterna på rätt spår – men vad återstår?

De senaste dagarna har Nerikes Allehanda på ledarsidan reflekterat över motsättningen mellan Göran Hägglund och kristdemokraternas traditionella väljargrupper. ”kd flyr sitt förflutna på jakt efter ny identitet”, var rubriken på gårdagens ledare.

Abortmotståndarnas demonstration utanför rikstinget och Hägglunds distinkta avståndstagande mot dessa grupper fångar problematiken på ett ganska bra sätt, tycker jag. När kristdemokraterna moderniseras och demokratiseras innebär det att avståndet till kärnväljarna växer och därmed uppstår en konflikt mellan väljarbas och partiledning.

Som Allehanda skriver bildades kristdemokraterna ursprungligen som en reaktion mot ”avkristnandet” av Sverige. Därmed definierades också partiets väljarbas: abortkritiker och ”moralväktare i största allmänhet”. Beskrivningen av väljarunderlaget fortsätter: ”En stor del av kd:s väljarbas har ganska konservativa åsikter. Tveksamheten mot muslimsk invandring och lätt nationalistiska åsikter finns inom väljargruppen…”.

Att abortmotståndarna väljer att demonstrera utanför just kristdemokraternas riksting är med andra ord ingen slump. Partiet har vuxit fram tack vare deras stöd.

Hägglunds avståndstagande gentemot dessa grupper är en välbehövlig markering. Kristdemokraterna som parti har den senaste tiden utvecklats på ett sunt sätt. Men ur detta uppstår två väsentliga frågor.

1. Vad händer med de gamla, övergivna väljarna?
2. Varifrån ska man locka till sig nya väljare?

Den första frågan har jag kommenterat i ett tidigare inlägg, som väckte en del starka reaktioner. Att sverigedemokraterna ser dessa som lovligt byte har väl framgått med all önskvärd tydlighet. Risken finns nu att kristdemokraterna har serverat sverigedemokraterna det underlag de behöver för att komma in i riksdagen till nästa val.

Den andra frågan har vi inte sett något svar på än. Vilken blir kristdemokraternas profil i relation till de andra borgerliga partierna i fortsättningen? Abortmotståndet, värdekonservatismen och nationalismen har övertagits av sverigedemokraterna. Vad som nu återstår är ett allmänborgerligt parti för vårdnadsbidrag och avskaffad fastighetsskatt och med ett särskilt intresse för etikfrågor. Det är förmodligen inte en tillräcklig grund för att komma över fyraprocentspärren.

Än så länge håller sig partiet flytande på missnöjda väljargrupper, men frågan är hur stort missnöjet kan bli innan väljarna byter parti. Om sverigedemokraterna blir hälften så rumsrena som kristdemokraterna är idag torde likheterna inte vara alltför långsökta med en tidigare ”kristen demokratisk samling”.

Annonser

%d bloggare gillar detta: