Om höger och vänster

Har man inget annat att kommentera kan man alltid reflektera över Ola Ströms ledarkrönikor. De är ofta intressanta genom att de bryter av mot de gängse åsiktsspåren i den politiska debatten i Sverige idag. Ofta lyfter Ström nya aspekter och nya vinklingar som kan vara berikande. Ström – mot strömmen, så att säga.

 

Symptomatiskt nog blir det ofta ännu mer intressant om man vänder på Ströms resonemang. Nu senast, till exempel, var det vänstern och vänsterns etikettering av högern som stod i fokus. Genom att kontrastera mot den amerikanska högern, som väl får betecknas som extrem med svenska mått, poängteras att de partier som ingår i den så kallade alliansen inte alls är av den kalibern, utan att vänstern med sin högeretikett förvanskar hela bilden.

 

Vänder man på resonemanget kan man å andra sidan konstatera att det svenska politiska landskapet genomgick en historisk förändring i och med bildandet av den så kallade alliansen. Plötsligt hade alla tänkbara konstellationsalternativ reducerats till två. Alliansen till höger och övriga partier till vänster, bortsett från den bruna fil som har dykt upp i alltför många kommuner och landsting. Det är med andra ord ”högerpartierna” som har reducerat den politiska paletten till två grova riktningar.

 

Nu efter valet har det också visat sig var den så kallade alliansen står på den politiska skalan. Ström menar att miljöpartiet och det liberala folkpartiet, till exempel, medverkar till att högerkoalitionen inte alls behöver representera en klassisk högerpolitik, utan att den snarare kan stå för en mjukare och mer liberal linje som kämpar för ”individens frihet att forma sitt eget liv och odla sina egna idéer och intressen”. Den bilden får stå för Ola. Jag känner inte igen mig och det av (bland annat) följande skäl:

 

         Valutslaget har gett moderaterna en total dominans i den så kallade alliansen. Alla viktiga ministerposter har man lagt beslag på. Detta betyder att det parti som står längst till höger (bortsett från sd) i stora drag formar högeralternativets politik. Dagens politiska konstellation har gett moderaterna så mycket makt som överhuvudtaget är möjligt, givet valresultatet. Mer höger än så här kan det helt enkelt inte bli.

         Pressen på att hålla samman partierna mandatperioden ut är enorm. Skulle samarbetet spricka är högern uträknad för överskådlig tid framöver. Därför håller småpartierna en låg profil och vill inte äventyra den möjlighet de har nu.

         Om mina farhågor slår in kommer vårdnadsbidraget snart att bli verklighet i Örebro, oavsett vad Ola Ström och Folkpartiet säger eller önskar sig. Det är ett av kristdemokraternas starkaste krav. Förmodligen får de detta bidrag bara för att de ska hålla sig lugna framöver. Att det sedan passar dåligt in i den övriga politiken är inget som bekymrar. Alltså kommer denna högerkonservativa reform att bli en politisk realitet, oavsett hur ”höger” folkpartiet eller miljöpartiet känner sig.

         I övrigt är det klassisk högerpolitik som gäller. Avskaffad förmögenhetsskatt och fastighetsskatt, avdrag på hushållsnära tjänster och liknande innebär att den rikaste tiondelen får hälften av alla lättnader. 200 personer får en sänkt förmögenhetsskatt på 1 miljon eller mer. Till detta kommer att männen får mest, kvinnorna får minst. Skatteintäkterna har redan minskats med 65 miljarder kronor (mellan 2006 och 2007). Det kan jämföras med Bo Lundgrens (ni vet, de ”gamla” moderaterna) löfte från valrörelsen 2002 om att sänka skatterna med 130 miljarder under hela den följande mandatperioden. På ett halvår har den så kallade alliansen redan genomfört hälften. Fler skattesänkningar är planerade och då återstår tre år till nästa val.

 

Jag förstår om Ola vill ge en annan bild av det politiska läget och jag kan till och med köpa en del av kritiken mot högeretiketteringen, bland annat av de sundare inslagen i den liberala idétraditionen. Men samtidigt är det viktigt att inte glömma vad som faktiskt har hänt och håller på att hända. Dikotomiseringen av svensk politik är något som ”högern” har skapat. Nu finns inget annat än två alternativ och det beror enbart på den så kallade alliansen. Vidare är det inte vidare uppriktigt att försöka beskriva alliansens politik som något annat än klassisk högerpolitik. Vi ser redan effekterna i form av ökade klyftor. Mer till dem som har och mindre till dem som inte har.

 

På Allehandas ledarsida, bredvid Olas krönika, talas om vikten av kompromisser och samverkan i en demokrati. Det är en viktig poäng. Synd att våra svenska högerpartier har avskaffat den möjligheten i och med bildandet av den så kallade alliansen.

Annonser

%d bloggare gillar detta: