Inga doktorer i Sverige

När jag var i Tyskland häromsistens fick jag förmånen att ägna en middag åt att prata med en ”Herr Doktor”, som det heter i detta titelfixerade land. Doktorn hade varit i Sverige flera gånger och ville gärna berätta om något som hade slagit honom under en stadspromenad i Stockholm. Fritt översatt:

– Ni har ju inga doktorer i Sverige.
– Hur menar du då?
– Jo, när man går omkring i en svensk stad så ser man nästan ingen privatläkarmottagning någonstans. I tyska städer hänger det skyltar i snart sagt varje gathörn. Vi tyskar är vana vid att kunna knacka på hos vilken doktor som helst för vilken åkomma som helst och utan väntetid få ett gott bemötande och exakt den vård vi vill ha. Om patienten är missnöjd är det bara att välja en annan doktor nästa gång, så alla doktorer anstränger sig för att locka till sig så många patienter som möjligt. Dessutom har vården länge varit helt kostnadsfri för patienten.
– Jaha, det låter ju bra.
– Jo, för patienterna har det varit väldigt positivt.
– Det låter som ni har ett väldigt generöst system. Tycker du att det är något vi borde prova också i Sverige?
– Visst är det generöst. Alldeles för generöst. Vi kommer inte att kunna ha kvar det här systemet i framtiden. Det är oerhört dyrt. I Sverige har ni ett system med vårdcentraler. Det är mycket effektivare. Tyskland står inför en stor reform där vi måste införa hårdare prioriteringar inom vården så att resurserna används till dem med störst behov. Då kan man inte ha ett skattefinansierat privatläkarsystem med fri dragningsrätt.
– Jaha, så du är inte någon förespråkare av det här systemet?
– Nej, absolut inte. I Sverige har ni kommit mycket längre. Vi har ett stort arbete framför oss för att nå upp till er nivå av effektivitet och ändamålsenlighet.

Hoppla! Och här i Sverige driver borgarna på utvecklingen mot det tyska systemet. Nu senast i landstingsfullmäktige, där man tydligt klargjorde att en ökning av antalet privatläkare med fri dragningsrätt är en viktig och angelägen utveckling. Det är alltså viktigare med många privatläkare än att använda skattebetalarnas pengar så effektivt som möjligt och att ge medborgarna vård efter behov.

I Tyskland är kostnaden för hälso- och sjukvård 2817 dollar per invånare. I Sverige är motsvarande siffra 2517. Uttryckt i andel av BNP ser siffrorna ut på följande sätt:
Tyskland: 10,9 %
Sverige: 9,2 %

Och då har Sverige störst andel personer över 80 år i hela Europa (5,2 %). Tyskland ligger strax under 4 %.

I USA är vården ännu dyrare. Där går också en del av finansieringen via privata försäkringsbolag. Vårdkostnaden per invånare är 5267 dollar. Andelen av BNP är 14,6 % och 3,4 % av befolkningen är över 80 år.

Om målet är att få ut så mycket vård som möjligt per insatt skattekrona är privatiseringar en irrationell väg. Men om målet är att värna privatläkare och vårdbolag blir högerns vårdpolitik väldigt rationell. I landstinget agerar högerpartierna som om de vore vårdbolagens politiska gren. Privatiseringar blir viktigare än kvalitet och kostnadseffektivitet. De blir ett mål-i-sig.

Från de länder som idag praktiserar högerns vårdsystem ter sig denna strävan fullständigt obegriplig. Som en konservativ politiker från USA uttryckte det: ”vårt vårdsystem fungerar väldigt dåligt och ingen här skulle komma på tanken att kopiera det.” Det svenska vårdsystemet har högt anseende hos internationella betraktare. Framförallt är det den goda samordningen och effektiviteten som väcker intresse. Vi har löst problem som på andra håll framstår som olösliga. Trots detta har de svenska högerpartierna satt som sitt främsta mål att montera ner detta system och införa ett annat system som alla redan vet inte fungerar.

Annonser

%d bloggare gillar detta: