Den ideologiska vården

Landstingsvalet har kommit att kallas det glömda valet. Ställt jämte rikspolitiken å ena sidan, med partiledarna och deras frågor, och kommunalpolitiken å den andra, med skolfrågor och äldreomsorgsfrågor, erbjuder landstinget och vården vid en första anblick en ganska tam uppsättning politiska knäckfrågor. Kanske beror detta på att vården i allt väsentligt fungerar väldigt bra i Sverige.

Men det går en tydlig skiljelinje mellan de vårdpolitiska alternativen. Som landstingspolitiker ser jag vården inte bara som ett av flera områden som styrs politiskt. Vårdpolitik handlar om mer än hur landstinget är organiserat. Och det är utanför själva vårdorganisationen som de avgörande skillnaderna syns. Frågorna handlar inte om huruvida vi ska ha någon vård eller ej. Inte ens om huruvida den ska vara skattefinansierad eller inte. Snarare handlar de om vilket vårdsystem vi ska ha, om vilken typ av välfärd vi vill leva i.

Vården utgör en stor och viktig del av välfärden. Hur vården är finansierad och organiserad påverkar hur den fungerar. Det påverkar vilka prioriteringar som görs. Vad som ska göras och för vem. Vårdpolitik handlar också om tillgänglighet. Avgifter, försäkringar, vårdgaranti och högkostnadsskydd är exempel på viktiga tillgänglighetsfrågor. Hälsofrågor är förstås en omistlig del av landstingspolitiken. En viktig aspekt på hälsa är hälsans ojämlika fördelning. Det har betydelse var man bor, vilken social klass man tillhör, vilken utbildning man har, vad man tillhör för etnisk grupp och om man är kvinna eller man. Olika vårdvisioner lägger olika fokus på dessa frågor. Både i visionerna och i praktiken är skillnaderna stora mellan blocken.

Den socialdemokratiska vårdvisionen ser vården som en del av den generella välfärden. Ingen ska behöva bekymra sig för om man har valt rätt vårdförsäkring och alla ska veta att den med störst behov går först. Vården gör ingen skillnad beroende på vem man är eller hur mycket man tjänar. Direktör eller uteliggare, överläkare eller vårdbiträde – den som är i störst behov av vård går först. Titel eller plånbok påverkar inte människovärdet. Alla människor är lika mycket värda.

Samtidigt görs riktade insatser för att motverka ojämlik hälsa. Alla har rätt till en god hälsa. Det ska inte ha betydelse vilken klass, vilket kön eller vilken etnicitet man tillhör. Om det råder stora skillnader är det en politiskt angelägen fråga som måste upp på dagordningen.

I den socialdemokratiska vårdmodellen är den offentliga vården den bästa som finns att få. Som Gustav Möller sa: Endast det bästa är gott nog åt folket. I den socialdemokratiska välfärdsmodellen är den offentliga vården så bra att det inte finns något behov av privata gräddfiler.

I borgarnas vårdvision sätts privatiseringarna främst. Under lockrop om valfrihet och tillgänglighet vill man ge sken av att stå för en snabbare, rikare och mer tillgänglig vård. I själva verket handlar det om att öppna upp för vårdbolag att tjäna pengar på sjuka medborgare.

Resultatet blir ett vårdsystem som luckrar upp den sammanhållna vård som vi har idag. Under borgarna ska vården differentieras. Det ska vara möjligt att köpa till sig en bättre vård än den som ingår i ”standardsortimentet” med snabbare service och bredare utbud.

Valfrihet ska råda när det gäller ingrepp och operationer. Några medicinska prioriteringar vill man inte göra, utan patienten själv ska välja. Resultatet blir en vårdsektor som gör mycket mer av det som idag är icke-prioriterat. Risken finns att detta sker på bekostnad av det som är prioriterat.

Uppdelningen mellan privat och offentligt kommer att bli skarpare och tydligare. De privata bolagen väljer ut sina sektorer och det offentliga tar hand om resten. Vem som helst som vill driva en läkarmottagning ska kunna göra det och landstingen måste betala för utfört arbete.

Detta kommer att generera ofantliga kostnader vilket leder till underskott och besparingar i den offentliga vården. På så vis förstärks skillnaden mellan offentlig och privat vård och Sverige får ett lika segregerat vårdsystem som man har i många andra länder, där den offentliga vården blir en andra klassens vård för dem som inte har råd med egna sjukförsäkringar.

Ett uppdelat vårdsystem av den här typen är något helt annat än vad vi har idag. Det är ett system som gör skillnad mellan människor. Som bygger på en annan människosyn än den som säger att alla människor är lika mycket värda. I borgarnas vårdsystem är medborgarna olika mycket värda. Den som har rätt försäkring får bättre och snabbare vård än den som inte har någon försäkring. Den som är stark och kan välja har möjlighet att komponera ihop sin egen rehabilitering medan den som är svag får nöja sig med det minimum av b-vård som samhället tillhandahåller.

I det borgerliga vårdsystemet är skillnaden mellan privat och offentligt så stor att den syns. De fina sjukhusen är privata. De sjabbiga är offentliga. Så ser mönstret ut i andra länder där systemet är satt i verket. Så kommer det se ut här också om borgarna tillåts verka fullt ut.

När Reinfeldt pratar om tillgänglighet i vården så är det vårdbolagens tillgänglighet han menar. När moderaterna säger sig lägga en massa extra miljoner på vården så handlar det om att skapa utrymme för att ha råd med vårdbolagens vinster. Valfriheten är den starkes valfrihet. I vården blir denna frihet en paradox: valfrihet för den som är frisk.

Nej, inom vårdpolitiken märks det med all önskvärd tydlighet vad som döljer sig bakom de nya moderaternas påsmetade polish. Reinfeldts retorik är ett tunt äggskal som omgärdar ett mycket gammalt innehåll. När skalet brister luktar det illa.

Annonser

%d bloggare gillar detta: