En dag på socialbyrån…

- Vaddå sälja huset? Vi bor ju här.
- Ja, men du kan inte få försörjningsstöd om du har tillgångar. Huset räknas som en tillgång, liksom bilen och sommarstugan.
- Va? Måste jag sälja bilen och sommarstugan också?
- Ja, om du ska kunna få försörjningsstöd.
- Men jag har ju inga pengar att köpa mat för.
- Jo, om du säljer av dina tillgångar så får du loss pengar som du kan leva på ett tag.
- Måste man vara helt barskrapad för att få pengar till mat?
- Ja, man får börja med att leva av sina tillgångar. Försörjningsstödet är en sista utväg när man inte kan tillgodose sina och sin familjs behov på annat sätt.
- Men det är ju inte mitt fel att jag förlorade jobbet. Så här kan det väl inte gå till. Det här är ju Sverige. Ett välfärdssamhälle. Ska man tvingas gå från hus och hem för att få pengar till mat?
- Ja, så är det idag. Det kanske du skulle ha tänkt på innan du gick ur a-kassan.

Kan man handla med procent?

Fortfarande påstår moderaterna att man sänker skatterna mest för dem med lägst inkomster. Eller, ordagrant från hemsidan:

”Moderaterna är vår tids arbetarparti och vill ge fler människor större frihet och möjligheten att stå på egna ben. Vi vill att fler ska ha ett jobb. Därför vill vi sänka skatten för alla, men allra mest för de som tjänar lite och som därför behöver det bäst.”

Hur det blir i praktiken är ingen hemlighet. Fjärde steget av skattereduktion för arbetsinkomster ger 136 kronor i månaden för den som tjänar 16 000 och 349 kronor i månaden för den som tjänar 50 000. Ändå säger moderaterna att de med lägst inkomster får störst skattesänkning, eftersom de ”behöver det bäst”.

Vad man menar är alltså att låginkomsttagare får större procentuell skatteminskning än höginkomsttagare. Sju procent har låginkomsttagarna fått, medan personer som tjänar uppemot 60 000 kronor i månaden bara har fått 3,5 procent.

Kort uttryckt: mer procent, mindre i plånboken. I pengar räknat är det otvetydigt så att höginkomsttagarna har fått mest och de med lägst inkomster har fått minst. Allra minst har pensionärerna fått.

Om moderaterna menar allvar med att en större procentuell sänkning skulle vara något att ha väcker det ytterligare frågor.

Om sju procent är 136 kronor för låginkomsttagaren och 3,5 procent är 349 kronor för höginkomsttagaren – vem blir i så fall gladast? Moderaterna tror uppenbarligen att låginkomsttagaren är mest gynnad. Höginkomsttagaren får visserligen mer än dubbelt så mycket i plånboken, men som höginkomsttagare har varje ytterligare hundralapp ett lägre upplevt värde än vad som är fallet för låginkomsttagaren. En fattig blir glad för en hundralapp, men för att göra en rik nöjd får man lägga på ett par sedlar till.

Okej, denna nöjdhetsteori får stå för moderaterna. Jag tycker den är orättvis.

Å andra sidan – om låginkomsttagarna har fått större skattesänkningar – alltså om den större procentandelen ska räknas som ett värde – då borde det också märkas när skattesänkningen ska omsättas i mat, hyra och konsumtionsprodukter. Hur ska Reinfeldt fullfölja den logiken?

Större skattesänkning måste rimligen innebära större köpkraft. Ska låginkomsttagare kunna betala med procent? Ska Prix och Siba värdera hundralappar från låginkomsttagare högre än om de kommer från höginkomsttagare?

Nej, inte nog med att matematiken inte stämmer – i resonemanget ligger också en förlegad människosyn som säger att fattiga blir glada för lite medan rika måste få mycket för att bli nöjda. Det är inget annat än en omskrivning för uppfattningen att låginkomsttagare är mindre värda.

Och med den falska matematiken signalerar man dessutom att låginkomsttagare skulle vara mindre intelligenta. Låginkomsttagare har inte fått större skattesänkningar än höginkomsttagare. Inte på något sätt. Det är precis tvärt om.

Sverigedemokraterna och nazismen

Ånyo gör sig Sverigedemorkaternas ambivalenta relationer till nazismen påminda. Å ena sidan deklarerar man klart och tydligt att man inte befattar sig med före detta nazister. Å andra sidan kan man göra undantag för personer som varit aktiva medlemmar i Nordiska rikspartiet och Riksfronten. Huruvida NRP är en nazistisk organisation har partiledaren Jimmie Åkesson svårt att bedöma.

Det är förstås partiets historia som skapar problem. Framvuxet ur den nationella rörelsen och med tydliga personkopplingar till nazistiska organisationer har Sverigedemokraterna fått genomföra omfattande utrensningskampanjer för att vinna demokratisk trovärdighet. Att nu inte kunna klara ut begreppen visar tydligt att man fortfarande inte är hemma i det demokratiska hägnet. Jimmie Åkesson ser inte nazismen i Sveriges nationalsocialistiska parti. Patrik Ehn, som var aktiv medlem, säger sig aldrig ha närt några antisemitiska värderingar. Tvärtom,

”Jag har aldrig sett mig som antisemit eller rasist. All sorts hat mot människor är osmaklig, oavsett vem det riktar sig mot.”

I samma artikel förklarar Ehn att han var övertygad antikommunist och att han gick med i NRP därför att han var ”ung och arg”.

”All sorts hat mot människor är osmaklig.” Smaka på den.

Reflektioner om Ghezali

Det är bra att Nerikes Allehanda reagerar på Kent Perssons funderingar om den så kallade Kubasvenskens äventyr i Pakistan. Givet informationsläget är det svårt att säga varken bu eller bä om vad som hänt. Det är lätt att hamna i spekulativa resonemang och dra förhastade slutsatser, vilket också NA uppmärksammar på ett bra sätt.

För politiska företrädare i ansvarstyngda positioner gäller det att tänka sig för en extra gång innan man börjar fälla omdömen. Perssons funderingar tyder på ”sällsynt dåligt omdöme”, precis som Allehanda skriver. I dagens blogginlägg där samme Persson försöker bortförklara sig blir saken knappast klarare. Inte minst genom tonen i de påhejande kommentarer som oppositionsrådet har mobiliserat.

Kent Persson är ute och fiskar i grumliga vatten. Nu har till och med länets borgerliga press reagerat på de grunda resonemangen. Det är ett sundhetstecken.

Men hur är det då med fallet Ghezali? Är det förbjudet att reflektera om det som inträffat? Ska man undvika att kommentera fallet?

Jag tycker att Nerikes Allehanda gör en bra reflektion. Det Pakistanska rättsväsendet är inte att lita på i sammanhanget och det är lätt att tvinga fram erkännanden med hjälp av tortyrliknande metoder. Att Ghezali tidigare har tillfångatagits av amerikanerna är i sig inget bevis för att han skulle vara skyldig den här gången.

Om det skulle bli så att skuldfrågan blir föremål för rättslig prövning och om en sådan utredning skulle visa att Ghezali verkligen är skyldig – då kan man ju fundera över om den amerikanska kriminalvården för terrorister har en ändamålsenlig utformning. Syftet med frihetsberövandet borde ju vara att ge sådan rehabilitering att man förhindrar återfall. Av allt att döma verkar man ha valt tortyr och förnedring istället och det brukar ju ge motsatt effekt.

Värst vad poppis man har blivit nu då

I och med att listan över kongressombud blev offentlig har man blivit hett villebråd för det privata näringslivet. Skolfrågan verkar vara särskilt het. Både Svenskt Näringsliv och enskilda vinstdrivande privatskolor har hört av sig och vill lyfta fram fördelarna med vinst inom privatskolorna.

”Vinst inom friskolan. Därför behövs den och så skapas den” heter en pamflett från Svenskt näringsliv som låg i postfacket häromdagen. Följebrevet var adresserat till mig personligen.

Under rubriken ”Vinsten är viktig” skriver man att ”Vinsten som kan göras efter det att verksamhetetn startat ger förutsättningar för kvalitet, utveckling och stabilitet för anställda, elever, föräldrar och de som satsat sina pengar och engagemang i skolan”.

Jag tackar för den fina broschyren, men måste tyvärr låta meddela att bland mina prioriteringar på skolområdet ligger privata företags möjligheter att plocka ut vinst väldigt långt ner på prioriteringsordningen. Min uppfattning är att skolan är till för eleverna, inte för kapitalinvesterarna. Jag hör också till dem som tror att kvalitet och vinst är oförenliga storheter. Riktig kvalitet utvecklas för kvalitetens egen skull, inte med hjälp av monetära belöningssystem.

Syna bluffen!

Svenska språket har förändrats. Ord som tidigare betydde en sak betyder numera något helt annat. Mer betyder mindre. Rättvis betyder orättvis. Jämställd betyder ojämställd. Säkra betyder osäkra. Höj betyder sänk. Allting är upp och ned. Retoriken säger en sak, praktiken visar något annat. Borgarna mörkar och bluffar. Säger en sak och gör tvärt om. På punkt efter punkt. Några exempel:

”Mest skattesänkningar för de som tjänar lite”
Enligt riksdagens utredningstjänst har den som tjänar 100 000 om året fått 200 kr i skattesänkning medan den som tjänar 450 000 kronor fått mer än 2000 kr mer i månaden. En tredjedel av skattesänkningarna har gått till de 10% som tjänar mest. De ökade kostnaderna för a-kassa och dyrare försäkringar tillkommer på detta, vilket i praktiken innebär minskade inkomster för den som tjänar minst.

”Säkra resurserna till välfärden”
85 miljarder i skattesänkningar, 8 miljarder för att ”säkra resurserna till välfärden”.

”Fler i arbete”
10% öppet arbetslösa och på väg mot massarbetslöshet. Europas näst högsta ungdomsarbetslöshet.

”Bryt bidragsberoendet”
Andelen personer med försörjningsstöd (socialbidrag) ökar hela tiden. Första halvåret 2009 har socialbidragskostnaderna ökat med 13 procent.

”En ansvarsfull ekonomisk politik”
Nästa år blir statsskulden 150 miljarder (jämfört med 85 miljarder i överskott 2006). Höginkomsttagarnas skattesänkningar finansieras med utlandslån på 15 miljarder om året.
Stafettläkarsystemet har fördubblats och kostar Sverige 1,8 miljarder per år.

”Fler ska kunna leva på sin lön”
50 000 arbetare har sänkt sina löner med 1,2 miljarder kronor. Den urholkade arbetslöshetsförsäkringen innebär en halvering av inkomsterna för många som drabbas av arbetslöshet.

Bryt utslagningen!

Så här skrev den så kallade alliansen i sitt valmanifest:

”Över en miljon människor står utanför arbetsmarknaden. Trots högkonjunktur råder det massarbetslöshet i Sverige. Inte i någon högkonjunktur i modern tid har så många människor stått utanför som idag. För unga människor är situationen särskilt problematisk, ekonomiskt, socialt och hälsomässigt. Deras utanförskap riskerar, inte minst eftersom det sker en uppgång bland förtidspensionärerna, att leda till ett livslångt utanförskap.”

Sedan den texten skrevs har läget bara förvärrats. Arbetslösheten når nya rekordnivåer och visar inga tecken på avmattning. Situationen för ungdomar är näst värst i Europa – Sverige håller på att förlora en hel ungdomsgeneration. Det så kallade utanförskapet är högre idag än det var när Alliansens valmanifest skrevs. Och på detta utanförskap har vi kunnat se en tilltagande utslagning. För många handlar det inte bara om marginellt minskade inkomster som en följd av arbetslöshet, utan om en personlig ekonomi som fullständigt slås i spillror.

Alliansens manifest pekade ut en färdriktning som skulle innebära sänkt arbetslöshet och minskat utanförskap. Utvecklingen har gått i motsatt riktning.

Det beror inte enbart på den internationella finanskrisen och lågkonjunkturen. Regeringens enkelspåriga skattesänkarpolitik har utvidgat finanskrisen till jobbkris och välfärdskris. Trots att skattesänkningarna inte leder till fler jobb fortsätter man på det spåret.

Slagorden från valrörelsen ekar fortfarande i minnet. Fler människor i arbete. Bryt utanförskapet. Verkligheten har hunnit ikapp. Det blev tvärt om. Ändå var det inte länge sedan man kunde läsa rubriker om hur duktig regeringen är på att infria vallöften.

Frågan inställer sig: vad var det man lovade egentligen? Minskad arbetslöshet eller omfattande skattesänkningar?

Det är en omänsklig politik som förs. Människor slås ut från arbetsmarknaden och från samhällsgemenskapen, skuldsätts och marginaliseras. Under tiden utannonseras nya skattesänkningar för dem som redan har tillräckligt.

Sverige behöver en politik för sina medborgare. Utslagningen måste brytas. Vi måste ta hand om varandra!

Hur man hanterar anteckningar

Har du problem med att samla in, spara och hitta bland dina anteckningar? Fortsätt läs så får du ett förslag till lösning.

Det här med anteckningar kan vara krångligt. Bara att ha tillgång till papper och penna när det behövs kan vara nog så svårt. Sedan ska man hålla reda på vad man ska skriva ner – och hinna skriva ner det. Krångligt.

Kommer man över dessa inledande hinder uppstår en ny problematik. Vad ska jag göra med anteckningarna? Hur ska jag spara dem? Var ska de förvaras?

När det problemet är löst dyker nästa upp. Hur hittar man den anteckning man behöver när man behöver den?

Nu har jag hittat lösningen på alla dessa problem – att samla in, att spara och att hitta. En praktisk, flexibel och enkel metod som inte kräver vare sig specialkunskaper, specialteknik eller något speciellt program som har sitt eget format och sin egen licens. Så här:

Samla in:
Manuella anteckningar skrivs in i en anteckningsbok med hård pärm. Finns att köpa i bokhandeln. Jag rekommenderar olinjerat papper. Då kan man skriva hur stort eller smått man vill och även rita in figurer och diagram efter behov, utan att behöva ta hänsyn till störande linjer. I denna anteckningsbok hamnar alla handskrivna anteckningar. Börja varje anteckning med att skriva in datum och rubrik på aktiviteten. Stryk under datumet så blir det enklare att hitta sedan.

Vill du skriva anteckningar på datorn istället? Skapa ett nytt dokument för varje anteckning och skriv in aktuellt datum i filnamnet. Försök använda samma format för alla anteckningsfiler så blir det enklare, till exempel ”090831 Blogganteckningar”. Sedan kan du sortera filen i ditt befintliga mappsystem eller bara lägga den i en egen mapp, ”Anteckningar”.

Vill du skriva i mobilen eller handdatorn? Kör på, men glöm inte datum.

Spara:
De digitala anteckningarna sparas direkt och ligger bra där de ligger. Manuella anteckningar är lite knepigare. Det som finns i anteckningsboken har du förstås alltid tillgång till – problemet uppstår när boken är full och du börjar på en ny. De gamla anteckningarna sparas med fördel i bokhyllan med datumintervall uppskrivet på bokryggen – det är ett tillförlitligt arkiv och du vet var du har allting. Problemet är att man sällan befinner sig vid bokhyllan när man behöver kolla upp något. Lösning: scanna in anteckningarna och spara dem på hårddisken. Döp filen enligt det ovan föreslagna datumsystemet, förslagsvis någonting i stil med ”050218-051203 Handskrivna anteckningar”. Det gör att du alltid har tillgång till anteckningarna så länge du har tillgång till din bärbara dator.

Har du inte tillgång till dator eller papper och penna? Prata in anteckningen i mobilen, döp sedan filen med datum och rubrik och spara på datorn nästa gång du synkar telefonen.

Om du vill vara säker på att aldrig förlora anteckningarna – köp en extern USB-disk och gör en backup på hela datorn. Mac har ett suveränt system för detta – ”Time machine”. Skulle olyckan vara framme är det bara att skaffa en ny dator och synka mot din backup så är allt återställt i ett nafs.

Hitta:
Förutsättningen för att kunna hitta bland anteckningar sparade på det här sättet är att man har en fungerande digital kalender. Outlook eller iCal funkar perfekt. Då kan du också synka med telefonen eller handdatorn. Se till att få med dig alla händelser bakåt i tiden, inte bara kommande aktiviteter.

Sedan är det ingen match att hitta anteckningarna från den där konferensen eller det där seminariet du var på för några år sedan. Frågor som ”vad hette den där föreläsaren nu igen?” eller ”vilka var de viktigaste punkterna hon tog upp?” eller ”hur löd det där citatet egentligen?” slipper stå obesvarade. Det är bara att slå upp händelsen i kalendern. Då har du datumet. Sedan gör du en sökning. Har du PC – använd Google Desktop. Har du Mac? Använd Spotlight. De digitala anteckningarna kommer upp direkt i listan. Eller skrev du i anteckningsboken? Öppna den pdf-fil som innehåller rätt datum och bläddra dig fram till svaret på din fråga.

Hur enkelt som helst!

Privata omfördelare

Bill Gates: 196 miljarder
George Soros: 50,1 miljarder
Gordon Moore: 48 miljarder
Warren Buffet: 47 miljarder
Eli Broad: 14 miljarder

Världens filantroper slår nya rekord i givmildhet. Pengarna går till kampen mot HIV, Malaria och TBC, rena nålar till narkomaner, demokratiutveckling, miljön, sjuksköterskeutbildning och genforskningscentrum och annat som känns angeläget för dessa fem individer.

Det är bra att fler människor får möjlighet att ta del av dessa privata förmögenheter. Bättre än att resurserna ligger låsta i bankvalv. Som någon uttryckte det: att förfoga över låsta värden är att hindra andra från att utnyttja dem.

Eller: ”Den som tar en klädnad från en annan kallas för tjuv, men den som inte kläder den fattige fast han skulle kunna det, förtjänar han något annat namn?” (Basilus)

Men samtidigt…

Filantropin bygger på allmosesystemet: det handlar om frivilliga bidrag till det som bidragsgivaren för tillfället uppfattar som angeläget att skänka bidrag till. Om Bill Gates vore taliban skulle sannolikt förmögenheterna gå till andra saker än vad som är fallet idag. Det är tur att dessa rika herrar verkar ha demokratiska grundvärderingar, men det skulle lika gärna kunna vara tvärt om.

Är det rimligt att bistånd i dessa storleksnivåer ska vara föremål för enskilda individers nycker? Borde det inte ligga ett allmänintresse i hur så stora värden fördelas? Finns det något som helst demokratiskt inflytande över resurserna?

En annan aspekt handlar om den omfördelning som har skapat förmögenheterna. Det är ju inte Bill Gates själv som har klämt fram alla miljarder. Pengarna kommer från licensbetalande privatpersoner och myndigheter runtom i hela världen. Bara Örebro läns landsting lägger ganska mycket pengar – skattepengar – på programlicenser. Det är värden som annars kunde ha använts i vården. Man kan undra hur mycket mer vård Örebroarna kunde ha fått om Microsoft hade nöjt sig med att få ersättning för den arbetsinsats som ligger bakom utvecklingen av programvarorna och avstått från ambitionen att ackumulera en massa miljarder till Bill Gates privata förmögenhet?

Det är lätt att glädja sig över allmosorna, men man ska inte glömma bort hur pengarna har skrapats ihop. Det är fastighetsklipp, försäkringsbolagsocker, monopolpriser på programvaror och börsspekulation som har genererat de enorma rikedomar som filantroperna alltså avstår en mindre del av för att – vad vet jag – köpa sig en plats i himlen.

Sänkt skatt

Vad är det för mening med sänkt skatt om man får sänkt lön?