Den nya politikerrollen

Utforma ekonomiska incitamentsstrukturer. Formulera avtal. Följa upp avtal. Tolka avtal. Processa om avtalstolkningar. Prisförhandla. Ta fram upphandlingsunderlag.

Politikerrollen håller på att förändras. Från att prata med människor, identifiera behov, hitta konstruktiva lösningar och säkra en god välfärd har arbetsuppgifterna mer och mer kommit att handla om ekonomiska styrinstrument och juridiska krumbukter. Det är tråkigt för den som går in i politiken med föreställningen att politik handlar om att förändra. Numera handlar det om att diskutera priser och juridiska detaljer.

Det är en förbannat tråkig utveckling – både för den som engagerar sig politiskt och för demokratin överhuvudtaget.

Demokratin håller på att reduceras till förhandlingar med vinstdrivande aktiebolag kring köp av välfärdstjänster.

Om strategin mot marknad i välfärden

Formuleringarna som går ut på ett klart nej till vinstintressen i välfärden föll inte i god jord på den socialdemokratiska partikongressen. Fokus ska vara på kvalitet, inte på driftsformer blev slutsatsen.

Min ståndpunkt är att driftsformen har betydelse.

Välfärdstjänster som produceras med vinst som syfte får en annan kvalitet än tjänster som produceras med samhällsnyttan som syfte. Detta gäller särskilt när det är fråga om uppgifter som inkluderar sociala relationer. Ett dagis är inte som en bilverkstad. Man kan inte gå tillbaks med en skadad unge och kräva att få pengarna tillbaka. Välfärden fungerar inte på det sättet.

Aktiebolagsformen utgår ifrån ett vinstintresse. Syftet med aktiebolag är att leverera avkastning till ägarna. Att säga nej till vinstintresse och ja till aktiebolag i välfärden blir en anomali.

Likaså har det betydelse vem som äger verksamheten. Målet om en konfessionsfri skola är svår att förena med en ordning där skolor ägs av religiösa samfund. Även om själva undervisningen hålls enligt skolverkets riktlinjer så har det betydelse om skoldagen inleds med en (frivillig) morgonbön, om lokalerna är belamrade med religiösa symboler eller om skolan ska engageras i religiösa högtider.

Att begränsa eller förbjuda vissa driftsformer är inte ett sätt att garantera kvalitet, men det kan garantera att verksamheten inte drivs med vinst som drivkraft eller med vissa religiösa eller ideologiska syften.

Nu har den garanten tagits bort och istället gäller en strategi som fokuserar på kvalitet och innehåll. Genom uppföljning och kvalitetskrav ska verksamheter som drivs med vinst som övergripande syfte förmås att inte glömma bort sin samhällsfunktion.

Jag ser poängen i tankegången. Fokus läggs på kvalitet och innehåll. Finansiären får möjlighet att ställa krav på verksamheten. Möjligheterna att plocka ut stora vinster begränsas genom regleringar och kvalitetskrav. Möjligheten att driva verksamheten med en annan riktning än vad skolverket, socialstyrelsen eller andra granskande myndigheter anvisar begränsas genom tillsyn.

Det företag eller det religiösa samfund som har andra avsikter får därmed problem att utnyttja systemet. Övervakningen och uppföljningen försvårar ett sådant beteende.

Ett problem kvarstår dock. Välfärden kommer i betydande delar att bestå av verksamheter som måste styras med externa incitament. Morot och piska, alltså. Inte inre drivkrafter att fullgöra sin uppgift till bästa möjliga kvalitet. Om de yttre påtryckningarna förändras eller försvinner går utvecklingen i en annan riktning eller stannar av. Verksamheterna gör inte vad de ska av sig själva. De måste förmås att göra det. Förhållandet kan beskrivas med följande omdöme som en chef lagt om en av sina anställda:

”Works well when under constant supervision and cornered like a rat in a trap.”

I detta uppstår också en annan viktig aspekt som måste räknas in i ekvationen. Det är inte bara själva verksamheterna som ska finansieras, utan också ett omfattande övervakningssystem.

Om det är praktiskt eller politiskt omöjligt att begränsa vissa driftsformer tillstår jag att övervakningsmodellen är det näst bästa. Det viktiga är att vi inte överlåter själva styrningen till marknaden. För, som Göran Persson uttryckte det på kongressen, marknaden är en god tjänare, men en usel herre.

We leave no one behind!

Okej, det kan vara lite utmanande att låna ett citat från amerikansk militarism, men i en mening sammanfattar uttrycket precis vad det handlar om just nu. Ingen ska lämnas efter. Eller med ett mer använt uttryck: alla ska med.

Motsatsen till det som den borgerliga regeringen håller på med just nu, alltså.

Att alla ska med innebär att ingen lämnas efter. För amerikaner handlar det om att alla soldater – sårade eller döda – kan räkna med hjälp och hemtransport om de skulle bli skadade i strid. Principen tillämpas därför att den har en funktion. I krigets vansinne erbjuder den en slags trygghet. Den gör att soldater vågar.

Tyvärr verkar principen för det amerikanska samhällets del vara begränsad till just soldater. Medborgare i övrigt lämnas gladeligen åt sina egna öden.

Det värsta är att den amerikanska verkligheten håller på att bli verklighet också här i Sverige. Människor som blir arbetslösa, sjuka, drabbas av olyckor eller luras in i skuldfällan lämnas i sticket. En påträngande känsla av oro har lagt sig som en tung filt över hopp och framtidsdrömmar i landet.

För den som är frisk och fortfarande har ett jobb innebär detta i bästa fall ingenting, i värsta fall oro och rädsla att förlora jobbet. Men för den som varslas, blir sjuk eller råkar ut för en olycka övergår oron och rädslan snart i uppgivenhet, utsatthet och ofrihet.

Urholkningen av trygghetssystemen är i grunden en frihetsfråga. Frihet förutsätter trygghet. Den borgerliga regeringens angrepp på trygghetssystemen är ett angrepp på friheten.

Även den som själv inte drabbas behöver ta sig en ordentlig tankeställare när det gäller den borgerliga politiken. Vad är det för samhälle vi ska leva i? Vad ska vi ha för förhållningssätt till våra medmänniskor? Ska vi lämna människor i sticket eller är alla människor lika mycket värda? Vilka är fundamenten som vårt samhälle ska vila på?

För min del är saken klar: we leave no one behind!

Det är svaren som är problemet

Reaktionerna mot Jimmie Åkessons artikel i Aftonbladet har dominerat dagens nyhetsflöde. Som Sverigedemokraterna själva förmodligen uppfattar det: det mångkulturella och liberal-marxistiska Sverige sluter sig samman i jakten på sanningssägarna.

Problemet är bara att de ”sanningar” Åkesson rabblar upp i sin artikel en efter en visar sig vara rena påhitt. BRÅ reserverar sig. SÄPO reserverar sig. Jan Hjärpe reserverar sig. Sverige har inte flest våldtäkter i Europa. Muslimska män är inte ”mycket kraftigt överrepresenterade bland förövarna” och det finns inga indikationer på att ett tiotal muslimska terrororganisationer har etablerat sig i Sverige. På alla dessa punkter har Åkesson blivit emotsagd av expertisen. Konspiration? Döm själva.

Att använda lögnen för att systematiskt misstänkliggöra en etniskt definierad gruppering är en tydlig parallell till den nazistiska 30-talsretoriken. Byter man ut ”muslimer” mot ”judar” är likheterna slående. Inget annat demokratiskt parti i Sverige debatterar på det sättet. Sverigedemokraterna må ha rensat ut nazisterna ur partiledningen, men hatpropagandan har de fortfarande gemensam med andra organisationer inom den nationella rörelsen.

Det brott Åkesson, eller rättare sagt Aftonbladet, kan komma att göra sig skyldig till i och med detta är ”hets mot folkgrupp” och möjligen ”olaga hot”. Detta är illa nog. Men det blir värre. Vad händer om resonemanget fullföljs? Vad blir konsekvensen av Åkessons problembeskrivning?

För nazisterna var målet med propagandan tydligt. Det iscensatta hotet från judarna beskrevs som så stort och allvarligt att det krävdes kraftfulla motåtgärder. Så kraftfulla att viktiga demokratiska grundprinciper och mänskliga rättigheter kunde åsidosättas. Det är där det verkliga hotet från Sverigedemokraterna ligger: hotet mot det öppna och demokratiska samhället.

Genom att få muslimer att framstå som monster försöker Sverigedemokraterna mobilisera stöd för en politik som slår hårt mot detta yttre hot. Det handlar om att införa särskilda regler för personer med vissa religiösa eller kulturella epitet. Sådana personer ska inte ha samma rättigheter som etniska svenskar.

Detta är ett tydligt brott mot första artikeln i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Den som säger att ”alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter”. Alla människor. På SD:s politiska agenda finns också godtycklig landsförvisning (brott mot artikel 9), inskränkningar i asylrätten (brott mot artikel 14) samt sämre sociala rättigheter för invandrare (brott mot artikel 28). Eller på vilket sätt tänker Åkesson ”vända trenden”, det vill säga minska andelen muslimer i Sverige, om man inte avser bryta mot dessa konventioner?

På en punkt har Jimmie Åkesson rätt. Sverige är hotat. Vår svenska demokrati är hotad. Principen om alla människors lika värde är hotad. Likaså religionsfriheten, fördomsfriheten och varje människas rätt att själva kunna välja bland olika kulturella uttrycksformer utan att bli fördömd av andra människor.

Sverige är hotat. Men hotet kommer inte utifrån. Det kommer inifrån. Från Sverigedemokraterna. Demokratins och det öppna samhällets fiende nummer ett.

Regeringen osynliggörs

Äntligen ett reportage om de nya sjukförsäkringsreglernas orimliga konsekvenser för utsatta människor. Men var är intervjun med ansvarig minister? Varför låter Aktuellt regeringen gå fri från ansvar för detta?

I reportaget är det Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Regelverket som angrips. Som om de satte sina egna regler. De ansvariga görs osynliga. Var finns den granskande journalistiken? Har media slutat ställa de verkligt ansvariga mot väggen?

En politik mot arbetare

Olika företag kan förhålla sig olika till sina anställda. En del tar arbetsmiljöarbete på allvar. Ser anställda som en resurs. Samarbetar med de fackliga organisationerna. Arbetar förebyggande med hälsa på arbetsplatsen och tar aktivt ansvar för rehabilitering när det behövs. Sköter uppsägningar på ett snyggt sätt med frivilliga avtalslösningar.

Men det finns också företag som jobbar på ett annat sätt. Ser anställda som en kostnad. Struntar i det förebyggande arbetsmiljöarbetet. Smiter undan från sitt rehabiliteringsansvar. Ser inte hälsa som en del av företagets ansvar. Försöker få anställda att säga upp sig utan facklig inblandning.

De nya reglerna inom sjukförsäkringen har gynnat den senare kategorin. Nu är det julafton för företag som vill göra sig av med kostsamma sjukskrivningar och ”rehabärenden”.

I morse följde jag med min fru till ett möte på företaget där hon varit anställd sedan tjugo år tillbaka. Ärende: hennes anställning.

Företagssköterskan ville hitta en konstruktiv lösning – det är ju svårt att hitta lämpliga arbetsuppgifter på företaget, så framtiden ser betydligt ljusare ut på den öppna arbetsmarknaden. Företrädarna för företaget höll med. ”Vi har fullt upp med uppsägningar i hela produktionen och de som finns kvar går på knäna. De som är kvar jobbar till 120 procent inom ramen för sina heltidsanställningar. Det är nog inget för dig att gå tillbaks till”. Mer eller mindre uttalat: det är nog bäst att du säger upp dig. Den här arbetsplatsen är inget för veklingar.

Så ser det ut idag. Den som är sjukskriven men inte dödssjuk blir av med anställningen. Efter första januari ryker också sjukersättningen. Sedan är det a-kassa som gäller – för den som har betalat in avgiften. När a-kassan tar slut blir det till att leva av sina tillgångar: bil, hus, bostadsrätt, sommarstuga. Allt detta kan säljas och förvandlas till livsförnödenheter. Den som är barskrapad kan få pengar till mat.

Vi har alltså fått ett samhälle där människor som blir sjuka eller skadade av sitt arbete först förlorar sin anställning och därefter sina möjligheter till försörjning. Företaget som har orsakat sjukdomen går skadeslöst ur processen och kan fortsätta förbruka människor i sin jakt på nya vinster.

Den här omänskliga politiken har människor röstat fram. Den går att rösta bort.

Politik handlar om mer än ekonomiskt egenintresse!

Jag skulle aldrig rösta på en politik som gynnar mig. Den är per definition felriktad.

Politik handlar om mer än det ekonomiska egenintresset. Den handlar om vilket samhälle vi ska ha. Hur alla människor har det, inte bara jag själv.

I en mening ligger det ett egenintresse även i den utgångspunkten. Men då handlar det inte om ekonomi, utan om mänskliga relationer. Egenintresset att leva i ett tryggt samhälle bland jämlikar. Egenintresset i att kunna betrakta andra med respekt och själv bli betraktad med samma respekt. Egenintresset i att kunna förverkliga sig själv utan att det sker på andras bekostnad.

Det snäva egenintresse som DN refererar till idag, och som Henrik Brors förväxlar med partisympatier, säger egentligen bara att regeringen har försökt köpa sig anhängare med reda kontanter. Borgarna utgår ifrån att människor röstar efter det ekonomiska egenintresset. Så begränsad är deras syn på politik och demokrati.

Tyvärr vann denna syn gehör på vissa håll under valrörelsen 2006, även om de tidigare förhållandena kort därefter återställdes. De rödgröna har ju som bekant varit i majoritet i alla partisympatiundersökningar sedan dess. I de undersökningar där sympatierna tillfälligt har vägt över till borgarnas fördel har kristdemokraterna hamnat under fyraprocentspärren, vilket i praktiken skulle innebära en rödgrön valseger.

Trots detta får vi snart sagt dagligen läsa om högerpartiernas framgångar – som om de var i majoritet. Några exempel på rubriker:

”Alliansen knappar in”
”Rödgrönas försprång krymper”
”Förtroendet för Reinfeldt mot rekordnivå”
”Förtroendet för Mona Sahlin rasar”

och idag:

”Fler rödgröna tar Reinfeldts parti”

Detta sista är alltså helt och hållet Henrik Brors egen slutsats av att regeringens politik har gynnat rödgröna sympatisörer ekonomiskt. Brors utgår ifrån att en person som jag per automatik har en positiv inställning till regeringen eftersom jag tillhör dem som gynnas ekonomiskt av den borgerliga politiken.

Den här sortens förvrängningar kommer vi förmodligen att få se mer av under kommande valrörelse. Det är väl känt vilka effekter det har på opinionen när media konsekvent framställer ena blocket som vinnare. I valsammanhang finns det en kategori väljare som reflexmässigt tenderar att rösta på det vinnande laget. Om den ena parten systematiskt pekas ut som vinnare så får det effekt på det faktiska utfallet. Den vinklade nyhetsrapportering som vi får ta del av nu är ett led i den strategin.

Skingra myterna kring ungdomsarbetslösheten

Från traditionella håll kommer traditionella åsikter om orsakerna till den stora ökningen av ungdomsarbetslösheten. Svenskt Näringsliv attackerar föga oväntat anställningstryggheten och den borgerliga regeringen skyller allt på finanskrisen.

TCO har, enligt Aftonbladet, i en aktuell rapport undersökt myterna om ungdomsarbetslöshetens orsaker. 2,5% av de arbetslösa 15-24-åringarna år 2008 var utan jobb på grund av personal- eller driftsinskränkningar. Statistik från SCB visar att de få ungdomar som blivit uppsagda av dessa skäl snabbt får nytt jobb.

LAS och turordningsreglerna förklarar nästan ingenting av den svenska ungdomsarbetslösheten. Istället handlar det om bristfällig utbildning. Bland arbetslösa och personer som uppbär socialbidrag är ungdomar utan behörighet till högskolan kraftigt överrepresenterade.

En annan viktig faktor är arbetslivserfarenhet. Nästan hälften av de arbetslösa ungdomarna har aldrig haft ett arbete.

Enligt TCO går det att göra något åt ungdomsarbetslösheten med en politik som angriper dess verkliga orsaker:

• Alla som vill bör få möjlighet att utbilda sig.
• Fler ungdomar bör erbjudas praktikplatser och subventionerade anställningar.

Det här är åtgärder som regeringen har makt att påverka. I grunden handlar det om vilka prioriteringar man gör.

Morot och piska eller inre drivkrafter?

Alla undersökningar visar att den mest överlägsna metoden för inlärning och utveckling är motivation och inre drivkrafter. Att lära sig därför att man vill. Eller som någon uttryckte det: utbildning har egentligen bara en grundläggande förutsättning – man måste vilja ha den.

Alla andra metoder är sämre.

Därför är det förvånande att ta del av den trend som nu sveper över skoldebatten: fler betyg, fler nationella prov och hårdare krav. Idag handlar allt om effektivare metoder för att piska eller muta elever att uppnå de mätbara kunskapskrav som skolverket har satt upp för utbildningssystemet. Mätbara resultat är melodin, inte mening eller förståelse. Inte personlig utveckling. Inte demokrati. Inte social kompetens. Höga poäng på nationella prov. Så ska Sverige bli en kunskapsnation av internationell klass. Barnen ska formas till små lydiga lexikon, inte till insiktsfulla och kritiska samhällsmedborgare.

På det hela taget är det som om utvecklingen har tagit ett kliv femtio år tillbaks i tiden. När samhället och arbetslivet utvecklas och ställer krav på förmåga att ta eget ansvar, att se och förstå sammanhang, att hitta lösningar på komplexa problem, att kunna samarbeta med andra och att tänka processinriktat är det som om utbildningsväsendet rustar för det motsatta. Det är lexikalisk kunskap som premieras: att rabbla upp små mätbara kunskapsfragment utan sammanhang, att följa instruktioner, att lyda, och att inte ifrågasätta. Ödesdigra egenskaper i ett samhälle som svämmar över av information, egenansvar och komplexitet. Tur att barnen använder fritiden till att lära ikapp om det senmoderna livets nya villkor.

Utöver detta har vi också kunnat notera morgonbönens återinförande. Med friskolesystemet har religionen gjort ett triumferande återtåg in i skolvärlden.

Mätbara kunskapsmål, betyg i lägre årskurser, nationella prov, religion och bokstavsbetyg i ordning och reda. Snart ser väl varje klassrum ut som Major Björklunds gjorde när han själv gick i skolan. Och när alla anhängare av den gamla sortens skola till slut känner igen sig i klassrummen igen blir den äldre generationens lycka total. Då är allt som förr igen. I alla fall i skolan.

Men i samhället är det så annorlunda det kan bli. Skillnaderna mellan vad skolan rustar för och vad verkligheten erbjuder har aldrig varit större. För barnen som tvingas anpassa sig till en förgången tid kan kollisionen med livet utanför skolan bli en förvirrad erfarenhet.

Snart är det jobbkongress. Det kan bli en avgörande vändpunkt i svensk skolpolitik. Då väljer vi väg. Antingen fortsätter vi med Björklunds militarisering av skolväsendet eller så uppdaterar vi skolan till att utbilda för framtiden. Jag kommer bland annat att jobba för följande frågor:

• En uppdaterad syn på kunskap. Mening, motivation och sammanhang istället för utantillinlärning, morot och piska.
• Kvalitetskrav för en god arbetsmiljö i skolan. Eleverna måste få förutsättningar för koncentration och kreativitet i inlärningssituationen. Det uppnås med ett medvetet arbetesmiljöarbete (till skillnad från Folkpartiets trubbiga ”ordning och reda”)
• En satsning på lärarna och en uppgradering av läraryrket. Lärare är bland det finaste man kan vara i ett samhälle. Det måste märkas på fler sätt än genom verbala erkännanden.
• Den skattefinansierade skolan ska vara fri från vinstintressen och konfessionella inslag. Skolan har ett samhällsuppdrag och ska tillgodose ett allmänintresse. Det är detta allmänintresse som utgör drivkraften för alla som arbetar i skolvärlden. Med vinstintressen eller missionerande intressen inbyggda i ägarskapet hamnar bildningsidealet på undantag.
• Skolan ska rusta för framtidens medborgarskap. Utbildningens metoder och innehåll ska inte bara vara aktuella – de ska vara förutseende. När eleverna lämnar skolan ska de vara beredda att möta verkligheten så som den ser ut då.
• Alla ska ha rätt till en andra chans. Den som inte klarar grundskolan ska ha rätt till snabba och adekvata insatser. Den som inte klarar gymnasiet ska ha rätt till komvux eller folkhögskola. Utbildning ska vara en bred väg med många påfarter, inte en snårig stig med en massa fallgropar.

Svensk ungdomsarbetslöshet ökar mest!

Och nu har även Rapport noterat detta. Orsaken är att det är lätt och billigt att säga upp unga i Sverige. 27,3 procent i ökningstakt. Det är makabra siffror. Särskilt med tanke på att det gäller unga människor på väg ut i livet. Många unga hamnar nu i kategorin ”oönskade” och får se sina drömmar spolierade och sin självbild rejält ifrågasatt. Allvaret i situationen kan inte nog betonas. En del av ökningen beror på den internationella lågkonjunkturen, men att ökningen av ungdomsarbetslösheten är betydligt större i Sverige än i övriga Europa beror på regeringens politik.

En ansenlig andel av ungdomarna har blivit arbetslösa i onödan – på grund av Borg, Littorin och Reinfeldt.

Sist vi hade en situation som den här hade vi också en borgerlig regering. Då hette statsministern Carl Bildt. Det kanske är dags att uppdatera SSU:s kampanjslogans från den tiden:

”Gör Reinfeldt arbetslös innan du själv blir det”
och
”Game over!”

Till sist en reflektion över det märkliga i att Sverige nu får jobbkris, välfärdskris och budgetunderskott för andra gången i rad när vi har en borgerlig regering. Eller vad säger Kent Persson? Visst kan slumpen falla sig så att en högerregering har otur en gång, men knappast två, eller?