Vad man ser

Arbetsskygga eller utsatta? Vilka associationer dyker upp i ditt huvud när det talas om sjukskrivna människor?

Det känns som att debatten håller på att bli väldigt polariserad. Ena extremhållningen menar att folk måste ”ta sig i kragen”, som Christine Persson (C) från Jämtland uttryckte det. Andra extremhållningen menar att människor inte blir friskare av att bli fattigare.

Den ena sidan pratar om friska människor som utnyttjar systemet, den andra om sjuka människor som blir av med sin ersättning och tvingas jobba trots att de är sjuka. Man talar alltså om olika saker.

Jag hoppas och tror att alla är överens om två principer:

• Den som är sjuk ska ha rätt till sjukersättning
• Den som inte är sjuk har inte rätt till sjukersättning

Frågan är vilken av dessa som är viktigast? Självklart måste ett sjukförsäkringssystem sträva efter att uppfylla bägge principerna, men ibland ställs de mot varandra. Vilken är i så fall överordnad? Eller, med andra ord, vilket är värst?

• Att en person som inte är sjuk får sjuksersättning
• Att en person som är sjuk inte får sjuksersättning

Jag för min del håller på linjen som säger att det är bättre att fria än att fälla. Hellre att några fuskare går fria än att oskyldiga människor får sina liv förstörda. Det är tillräckligt med fördömanden och anklagelser i samhället ändå.

Om snyltare

Det finns en föreställning hos borgerliga sympatisörer som går ut på att politikens viktigaste uppgift är att sätta stopp för snyltare. Med snyltare tänker man sig då personer som tillskansar sig olika former av försäkringsersättningar och bidrag utan att vara berättigade till det. För att få sjukersättning, till exempel, ska man vara riktigt sjuk. Helst dödssjuk – vilket nu också har tydliggjorts i lagstiftningen med en mycket märklig undantagsregel.

Denna föreställning har hos somliga uppförstorats i sådana proportioner att varje individ som uppbär någon form av ersättning per automatik väcker misstankar och indignation. Man utgår ifrån att alla som har sjukpenning eller a-kassa fuskar.

Konsekvenserna ser vi nu. Utsatta och dödssjuka människor jagas med blåslampa. Det är alltså rika och friska människor som utsätter fattiga och sjuka för denna förföljelse.

Ordet snylta har fått en väldigt snäv och högerideologisk innebörd. Om en bankdirektör tillskansar sig själv stora bonusar på andras bekostnad är det inte snyltande. Men om en av bankens lokalvårdare råkar drabbas av en kronisk sjukdom eller skada som tar längre tid att rehabilitera än vad utsorteringskedjan stipulerar så är det snylteri av första graden.

Häri ligger också systematiken i högerregeringens antisnyltningspolitik:

1. Höginkomsttagare snyltar inte. Och om någon direktör skulle snylta har han (ja, han) säkert gjort sig förtjänt av det.
2. Låginkomsttagare snyltar förmodligen. Och om någon mot förmodan inte skulle snylta så är det ett pris man får betala för att sätta dit verkliga snyltare. Men visst kan vi göra ett undantag för cancersjuka på dödsbädden om det nu ska vara ett sånt himla liv över den gruppen.

Det är den här synen som bildar grund för moderaternas socialpolitik. Det är därför den får så orimliga konsekvenser.

Larmen om omänskliga regeltillämpningar som kommit de senaste veckorna beror inte på att Försäkringskassan har gjort en nitisk övertolkning av lagen. Utvecklingen är en direkt återspegling av den moderatledda regeringens människosyn. Att enskilda skulle drabbas väldigt hårt ingick i beräkningen. Att reaktionerna skulle bli så häftiga ingick möjligtvis inte. Så när ansvariga moderater skyller på Försäkringskassan och gör justeringar i efterhand är det ett uttryck för att man ger efter för opinionen, inte att man i grunden har ändrat uppfattning.

Moderaterna jagar utsatta människor därför att det ingår i deras föreställningar om snyltare. Om opinionen tvingar dem till reträtt gör de reträtt och försöker sin nya vana trogen plocka politiska poänger på det. Men varje gång de får chansen kommer de att införa nya åtgärder som ytterligare ökar trycket på de mest utsatta och som ytterligare ökar motsättningarna mellan medborgare i vårt kyliga land.

Anförande i landstingsfullmäktige

Jag hade bara tre minuter på mig. Här kommer den långa versionen.

Landstingskamrater!

Jag tycker det känns bra att vi kan lägga förslag om en stark budget för 2010 med ett förväntat positivt resultat. Särskilt med tanke på det ekonomiska läget i landet. Trots jobbkris, trots 100 miljarder i ofinansierade skattesänkningar, trots en handlingsförlamad regering som passivt tittar på när massarbetslösheten cementeras i landet, ungdomsarbetslösheten skenar och Sverige halkar efter andra jämförbara länder på område efter område. Trots detta har vi med gemensamma ansträngningar lyckats skapa förutsättningar för en budget i balans Det känns bra.

Nu vet vi i och för sig inte vad utsorteringspolitiken kommer att få för konsekvenser under 2010 för människors hälsa och för landstingets ekonomi. På kort sikt kan vi förutspå att länets kommuner kommer att få kraftigt ökade kostnader för försörjningsstöd. Men de sociala kostnaderna för utslagningen är svårare att beräkna. Förhoppningsvis kommer valåret 2010 att leda fram till en kursändring i den nationella politiken så att vi kan påbörja arbetet med att göra Sverige till ett välfärdssamhälle igen.

Vad som händer nationellt är nu inte en fråga för landstingsfullmäktige, men när vi pratar ekonomi och ekonomiska förutsättningar för vårt län går det inte att komma ifrån att de beslut som tas i Stockholm får konsekvenser för våra förutsättningar att arbeta för en god vård och jämlik hälsa i Örebro län.

När det gäller själva budgetskrivningen skulle jag vilja lyfta fram en konkret satsning som finns gömd i investeringsbudgeten. Där finns en rad som har döpts till ”HIN enkelt avhjälpta hinder”. Vad det handlar om är att vi avsätter 6 miljoner under 2010 för att göra landstinget mer tillgängligt för personer med olika typer av funktionsnedsättningar. HIN är förkortningen för Boverkets föreskrifter och allmänna råd om undanröjande av enkelt avhjälpta hinder till och i lokaler dit allmänheten har tillträde och på allmänna platser.

I Länshandikapprådet har vi utsett en referensgrupp med representanter från handikapprörelsen i Örebro, som de senaste åren har arbetat tillsammans med landstingsfastigheter med en omfattande tillgänglighetsinventering i landstingets lokaler och i lokaler där det bedrivs landstingsfinansierad verksamhet. Bakgrunden är en målformulering från handikappolitiska handlingsprogrammet som anger att alla lokaler där landstinget bedriver verksamhet ska vara tillgängliga senast år 2010.

Nu avsätts alltså särskilda medel för det arbetet och det tror jag är bra för möjligheterna att kunna åtgärda de hinder som referensgruppen identifierar.

Det finns ett orosmoln i den här processen och det gäller tillgängligheten i primärvården. I och med den påtvingade etableringsfriheten finns risken att vi kommer att få se fler privata vårdcentraler som etablerar sig i lokaler som inte uppfyller landstingets krav på tillgänglighet. Erfarenheterna från andra landsting som har lagt ut stora delar av primärvården på privata vårdbolag är inte särskilt uppmuntrande i det här avseendet. Där har utvecklingen gått bakåt. Färre och färre vårdcentraler blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättningar.

Detta förstärker bilden av det så kallade vårdvalet som en reform för friska och röststarka medborgare utan funktionsnedsättningar. För den som inte kan ta sig in i en lokal på andra våningen utan hiss blir valfriheten tvärtom kraftigt beskuren. Det är nu viktigt att följa utvecklingen på det här området så att inte privatiseringarna inom primärvården leder till att personer med funktionsnedsättningar får sin valfrihet beskuren.

Hägglund och Honecker

I landstingsfullmäktige i Örebro jämförde Johan Silfverdal, kristdemokraterna, införandet av vårdvalet i Sverige med murens fall och upplösningen av det socialistiska östblocket i Europa. Ulrika Sandberg, socialdemokrat, svarade att hon stod vid Brandenburger Tor vid 20-årsfirandet av murens fall och att hon tyckte det kändes lite magstarkt att jämföra vårdvalet med vad som hände då.

Silfverdal tycker att Hägglund är frihetens och demokratins främste förkämpe. Socialismens och planekonomins betvingare.

Jag tycker att Hägglund har väldigt mycket gemensamt med en person som Erich Honecker:

Bägge anser att de själva har rätt, alla andra har fel
Bägge anser att tvång är ett bra sätt att driva igenom sin politik på alla nivåer
Bägge anser att politiska motståndare hanteras bäst genom att köras över
Ingen av dessa herrar lyssnar på argument
Bägge är varma anhängare av kommandoekonomi och centralstyrning
Bägge använder människans bästa som utgångspunkt i den politiska retoriken

Uppsagd

Det är svårt att beskriva känslan som uppstår när man kommer in i det rum där beskedet om uppsägning ska lämnas. Företaget fanns redan på plats med fyra representanter. En inhyrd företagssköterska och tre personer med olika former av chefsbefattningar. En av dem lite högre än de andra. Det framgick av den självsäkra stilen och den dyra kostymen. I detta rum var tanken att min fru skulle sitta ensam och ta emot beskedet att hennes anställning skulle avslutas på grund av arbetsbrist.

Efter 22 år som anställd och 12 år som sjukskriven, utan några nämnvärda ansträngningar från företagets sida att tillhandahålla rehabilitering, arbetsträning eller anpassningar av arbetet blir hustrun på detta sätt avlägsnad från företagets samvete och utslängd i det borgerliga Sveriges sociala snålblåst. Som en trasig reservdel ungefär.

Jag är glad att jag fick följa med. Dels för att få uppleva hur det faktiskt går till, men framförallt för att kunna stötta hustrun i denna påtagligt obehagliga situation. Som hon uttryckte det: ”Man känner sig totalt värdelös”.

Under den korta och krassa diskussionen förklarar mannen i kostymen att ”det här är inte någon förhandlingssituation, utan vi är här för att lämna besked om det beslut som företaget har tagit”. Jag frågade på vilket sätt man menade att man hade gjort en utredning om alternativa arbetsuppgifter eller på vilka grunder man kunde ta beslut om att säga upp en person som är sjukskriven, men avfärdades med korthuggna avvärjningar och hänvisades till möjligheten att bestrida beslutet enligt procedurer som fanns antydda i ett par paragrafer.

Företagets representanter. Fyra iskalla människor. Köpta. Med sitt på det torra.

En tanke for genom huvudet. Ska jag fråga? Det fanns mycket jag hade velat få svar på. Vad skulle hända om man försökte skrapa fram deras mänsklighet? Fanns det någon sådan? Frågorna formulerade sig inombords.

Hur känns det egentligen? Ni är ansvariga för en fabrik som gör människor sjuka och när de inte kan arbeta längre ger ni dem sparken.

Hur känns det? Känner ni tillfredsställelse i att minska sjuktalen genom att avskeda folk? Tänker ni på vad era beslut får för konsekvenser för människornas familjer? Vilken oro ni orsakar? Hur ni krossar individernas självkänsla? Hur ni raserar familjernas ekonomier? Hur det drabbar barnen?

Tänker ni på att det är ni och era usla arbetsförhållanden som ligger bakom sjukskrivningarna? Att det är på grund av att ni har struntat i arbetsmiljölagen som era anställda har blivit sjuka och drabbats av arbetsskador? Att det är ert fel att de sjukskrivna inte har kunnat arbeta, fått lida av arbetsskadornas sviter och förlorat hundratusentals kronor i utebliven lön?

Men vad hade det lett till? Förmodligen ingenting. Mötet var inte någon förhandlingssituation. Och man ville ju inte förstöra dagen för den självsäkra snubben i kostym genom att komma med en massa obehagliga sanningar.

Det blev tyst.

”Jahapp, vi hade väl inte tänkt skriva på något idag i alla fall”, klämde jag fram.

”Ok, då skickar vi dokumentet med rekommenderat brev. Har vi inte fått något svar inom tio dagar verkställs beslutet”, blev svaret.

Därefter sedvanliga handskakningar och ett korthugget ”Hejdå”.

Sedan var det färdigt.

Trevliga moderater, otrevlig politik

Den här repliken publicerades i lördagens Nerikes Allehanda, i en förkortad version. Här kommer hela texten.

Jag känner många trevliga moderater. De flesta är hederliga människor som drivs av en uppriktig vilja att göra gott. Andreas Getzman är säkert också han en väldigt trevlig person.

Den kritik som jag och andra socialdemokrater för fram mot den borgerliga politiken är inte riktad mot moderater som enskilda personer. Visst kan man förundras över hur de kan genomdriva en rå och omänsklig politik, men om man ska tro Andreas Getzman, vilket jag gör, så är det utifrån goda avsikter.

Möjligen kan den här motsättningen mellan teori och praktik förklaras med att moderaterna befinner sig väldigt långt ifrån den brutala verklighet som många människor nu får uppleva och som är en direkt följd av hur trevliga moderater har röstat i våra beslutande församlingar.

När riksdagen tog beslut om den nya sjukförsäkringen blev det jubel och applåder i kammaren. Äntligen skulle man hjälpa människor att komma tillbaks till arbete, tänkte säkert många moderater.

I realiteten har förändringarna fått mer ondskefulla konsekvenser. Min fru har varit sjukskriven i 12 år på grund av arbetsskador som hon fått av en dokumenterat hälsovådlig arbetsmiljö. Med moderaternas så kallade rehabiliteringskedja har hennes oseriösa arbetsgivare fått nya möjligheter att göra sig av med personer som man har slitit ut. Företaget behöver inte ta något rehabiliteringsansvar, utan kan avskeda folk utan några vidare förpliktelser.

Som utslängd arbetslös kan hustrun inte förvänta sig någon ersättning från a-kassan, trots att hon varit medlem och betalat fackavgiften hela tiden. Gränsen går vid tio år. Den som har varit sjukskriven längre får ingen a-kassa.

Sjukförsäkringen har också den fått en bortre parentes. Liksom många andra blir hustrun utan ersättning från och med sista mars.

Det som gör moderaternas politik så ondskefull är att den konsekvent riktar udden mot dem som redan är utsatta. Politiken drabbar personer som blivit sjuka eller skadade av dålig arbetsmiljö. Samtidigt gynnar den oseriösa företag som inte vill ta ansvar för vare sig arbetsmiljön eller sina anställda.

40% av skattesänkningarna har gått till de 10% som har högst inkomster. Den finansieras med stora neddragningar i välfärden. Hade man nöjt sig med hälften i sänkta skatter skulle det inte behövas några besparingar alls i kommuner och landsting.

Rehabiliteringskedjan innehåller ingen rehabilitering, utan är i praktiken en utsorteringskedja. Människor slås ut och samtidigt tillåts vård- och skolbolag göra enorma vinstuttag ur den skattefinansierade vården, skolan och omsorgen.

Sverige rivs isär. De som har det svårast får det ännu svårare och de som redan har det bra belönas med ännu större skattesänkningar.

Så slår den borgerliga politiken. Och den genomförs av trevliga moderater.

Den nya politikerrollen

Utforma ekonomiska incitamentsstrukturer. Formulera avtal. Följa upp avtal. Tolka avtal. Processa om avtalstolkningar. Prisförhandla. Ta fram upphandlingsunderlag.

Politikerrollen håller på att förändras. Från att prata med människor, identifiera behov, hitta konstruktiva lösningar och säkra en god välfärd har arbetsuppgifterna mer och mer kommit att handla om ekonomiska styrinstrument och juridiska krumbukter. Det är tråkigt för den som går in i politiken med föreställningen att politik handlar om att förändra. Numera handlar det om att diskutera priser och juridiska detaljer.

Det är en förbannat tråkig utveckling – både för den som engagerar sig politiskt och för demokratin överhuvudtaget.

Demokratin håller på att reduceras till förhandlingar med vinstdrivande aktiebolag kring köp av välfärdstjänster.

Om strategin mot marknad i välfärden

Formuleringarna som går ut på ett klart nej till vinstintressen i välfärden föll inte i god jord på den socialdemokratiska partikongressen. Fokus ska vara på kvalitet, inte på driftsformer blev slutsatsen.

Min ståndpunkt är att driftsformen har betydelse.

Välfärdstjänster som produceras med vinst som syfte får en annan kvalitet än tjänster som produceras med samhällsnyttan som syfte. Detta gäller särskilt när det är fråga om uppgifter som inkluderar sociala relationer. Ett dagis är inte som en bilverkstad. Man kan inte gå tillbaks med en skadad unge och kräva att få pengarna tillbaka. Välfärden fungerar inte på det sättet.

Aktiebolagsformen utgår ifrån ett vinstintresse. Syftet med aktiebolag är att leverera avkastning till ägarna. Att säga nej till vinstintresse och ja till aktiebolag i välfärden blir en anomali.

Likaså har det betydelse vem som äger verksamheten. Målet om en konfessionsfri skola är svår att förena med en ordning där skolor ägs av religiösa samfund. Även om själva undervisningen hålls enligt skolverkets riktlinjer så har det betydelse om skoldagen inleds med en (frivillig) morgonbön, om lokalerna är belamrade med religiösa symboler eller om skolan ska engageras i religiösa högtider.

Att begränsa eller förbjuda vissa driftsformer är inte ett sätt att garantera kvalitet, men det kan garantera att verksamheten inte drivs med vinst som drivkraft eller med vissa religiösa eller ideologiska syften.

Nu har den garanten tagits bort och istället gäller en strategi som fokuserar på kvalitet och innehåll. Genom uppföljning och kvalitetskrav ska verksamheter som drivs med vinst som övergripande syfte förmås att inte glömma bort sin samhällsfunktion.

Jag ser poängen i tankegången. Fokus läggs på kvalitet och innehåll. Finansiären får möjlighet att ställa krav på verksamheten. Möjligheterna att plocka ut stora vinster begränsas genom regleringar och kvalitetskrav. Möjligheten att driva verksamheten med en annan riktning än vad skolverket, socialstyrelsen eller andra granskande myndigheter anvisar begränsas genom tillsyn.

Det företag eller det religiösa samfund som har andra avsikter får därmed problem att utnyttja systemet. Övervakningen och uppföljningen försvårar ett sådant beteende.

Ett problem kvarstår dock. Välfärden kommer i betydande delar att bestå av verksamheter som måste styras med externa incitament. Morot och piska, alltså. Inte inre drivkrafter att fullgöra sin uppgift till bästa möjliga kvalitet. Om de yttre påtryckningarna förändras eller försvinner går utvecklingen i en annan riktning eller stannar av. Verksamheterna gör inte vad de ska av sig själva. De måste förmås att göra det. Förhållandet kan beskrivas med följande omdöme som en chef lagt om en av sina anställda:

”Works well when under constant supervision and cornered like a rat in a trap.”

I detta uppstår också en annan viktig aspekt som måste räknas in i ekvationen. Det är inte bara själva verksamheterna som ska finansieras, utan också ett omfattande övervakningssystem.

Om det är praktiskt eller politiskt omöjligt att begränsa vissa driftsformer tillstår jag att övervakningsmodellen är det näst bästa. Det viktiga är att vi inte överlåter själva styrningen till marknaden. För, som Göran Persson uttryckte det på kongressen, marknaden är en god tjänare, men en usel herre.

We leave no one behind!

Okej, det kan vara lite utmanande att låna ett citat från amerikansk militarism, men i en mening sammanfattar uttrycket precis vad det handlar om just nu. Ingen ska lämnas efter. Eller med ett mer använt uttryck: alla ska med.

Motsatsen till det som den borgerliga regeringen håller på med just nu, alltså.

Att alla ska med innebär att ingen lämnas efter. För amerikaner handlar det om att alla soldater – sårade eller döda – kan räkna med hjälp och hemtransport om de skulle bli skadade i strid. Principen tillämpas därför att den har en funktion. I krigets vansinne erbjuder den en slags trygghet. Den gör att soldater vågar.

Tyvärr verkar principen för det amerikanska samhällets del vara begränsad till just soldater. Medborgare i övrigt lämnas gladeligen åt sina egna öden.

Det värsta är att den amerikanska verkligheten håller på att bli verklighet också här i Sverige. Människor som blir arbetslösa, sjuka, drabbas av olyckor eller luras in i skuldfällan lämnas i sticket. En påträngande känsla av oro har lagt sig som en tung filt över hopp och framtidsdrömmar i landet.

För den som är frisk och fortfarande har ett jobb innebär detta i bästa fall ingenting, i värsta fall oro och rädsla att förlora jobbet. Men för den som varslas, blir sjuk eller råkar ut för en olycka övergår oron och rädslan snart i uppgivenhet, utsatthet och ofrihet.

Urholkningen av trygghetssystemen är i grunden en frihetsfråga. Frihet förutsätter trygghet. Den borgerliga regeringens angrepp på trygghetssystemen är ett angrepp på friheten.

Även den som själv inte drabbas behöver ta sig en ordentlig tankeställare när det gäller den borgerliga politiken. Vad är det för samhälle vi ska leva i? Vad ska vi ha för förhållningssätt till våra medmänniskor? Ska vi lämna människor i sticket eller är alla människor lika mycket värda? Vilka är fundamenten som vårt samhälle ska vila på?

För min del är saken klar: we leave no one behind!

Det är svaren som är problemet

Reaktionerna mot Jimmie Åkessons artikel i Aftonbladet har dominerat dagens nyhetsflöde. Som Sverigedemokraterna själva förmodligen uppfattar det: det mångkulturella och liberal-marxistiska Sverige sluter sig samman i jakten på sanningssägarna.

Problemet är bara att de ”sanningar” Åkesson rabblar upp i sin artikel en efter en visar sig vara rena påhitt. BRÅ reserverar sig. SÄPO reserverar sig. Jan Hjärpe reserverar sig. Sverige har inte flest våldtäkter i Europa. Muslimska män är inte ”mycket kraftigt överrepresenterade bland förövarna” och det finns inga indikationer på att ett tiotal muslimska terrororganisationer har etablerat sig i Sverige. På alla dessa punkter har Åkesson blivit emotsagd av expertisen. Konspiration? Döm själva.

Att använda lögnen för att systematiskt misstänkliggöra en etniskt definierad gruppering är en tydlig parallell till den nazistiska 30-talsretoriken. Byter man ut ”muslimer” mot ”judar” är likheterna slående. Inget annat demokratiskt parti i Sverige debatterar på det sättet. Sverigedemokraterna må ha rensat ut nazisterna ur partiledningen, men hatpropagandan har de fortfarande gemensam med andra organisationer inom den nationella rörelsen.

Det brott Åkesson, eller rättare sagt Aftonbladet, kan komma att göra sig skyldig till i och med detta är ”hets mot folkgrupp” och möjligen ”olaga hot”. Detta är illa nog. Men det blir värre. Vad händer om resonemanget fullföljs? Vad blir konsekvensen av Åkessons problembeskrivning?

För nazisterna var målet med propagandan tydligt. Det iscensatta hotet från judarna beskrevs som så stort och allvarligt att det krävdes kraftfulla motåtgärder. Så kraftfulla att viktiga demokratiska grundprinciper och mänskliga rättigheter kunde åsidosättas. Det är där det verkliga hotet från Sverigedemokraterna ligger: hotet mot det öppna och demokratiska samhället.

Genom att få muslimer att framstå som monster försöker Sverigedemokraterna mobilisera stöd för en politik som slår hårt mot detta yttre hot. Det handlar om att införa särskilda regler för personer med vissa religiösa eller kulturella epitet. Sådana personer ska inte ha samma rättigheter som etniska svenskar.

Detta är ett tydligt brott mot första artikeln i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Den som säger att ”alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter”. Alla människor. På SD:s politiska agenda finns också godtycklig landsförvisning (brott mot artikel 9), inskränkningar i asylrätten (brott mot artikel 14) samt sämre sociala rättigheter för invandrare (brott mot artikel 28). Eller på vilket sätt tänker Åkesson ”vända trenden”, det vill säga minska andelen muslimer i Sverige, om man inte avser bryta mot dessa konventioner?

På en punkt har Jimmie Åkesson rätt. Sverige är hotat. Vår svenska demokrati är hotad. Principen om alla människors lika värde är hotad. Likaså religionsfriheten, fördomsfriheten och varje människas rätt att själva kunna välja bland olika kulturella uttrycksformer utan att bli fördömd av andra människor.

Sverige är hotat. Men hotet kommer inte utifrån. Det kommer inifrån. Från Sverigedemokraterna. Demokratins och det öppna samhällets fiende nummer ett.