Uppsagd

Det är svårt att beskriva känslan som uppstår när man kommer in i det rum där beskedet om uppsägning ska lämnas. Företaget fanns redan på plats med fyra representanter. En inhyrd företagssköterska och tre personer med olika former av chefsbefattningar. En av dem lite högre än de andra. Det framgick av den självsäkra stilen och den dyra kostymen. I detta rum var tanken att min fru skulle sitta ensam och ta emot beskedet att hennes anställning skulle avslutas på grund av arbetsbrist.

Efter 22 år som anställd och 12 år som sjukskriven, utan några nämnvärda ansträngningar från företagets sida att tillhandahålla rehabilitering, arbetsträning eller anpassningar av arbetet blir hustrun på detta sätt avlägsnad från företagets samvete och utslängd i det borgerliga Sveriges sociala snålblåst. Som en trasig reservdel ungefär.

Jag är glad att jag fick följa med. Dels för att få uppleva hur det faktiskt går till, men framförallt för att kunna stötta hustrun i denna påtagligt obehagliga situation. Som hon uttryckte det: ”Man känner sig totalt värdelös”.

Under den korta och krassa diskussionen förklarar mannen i kostymen att ”det här är inte någon förhandlingssituation, utan vi är här för att lämna besked om det beslut som företaget har tagit”. Jag frågade på vilket sätt man menade att man hade gjort en utredning om alternativa arbetsuppgifter eller på vilka grunder man kunde ta beslut om att säga upp en person som är sjukskriven, men avfärdades med korthuggna avvärjningar och hänvisades till möjligheten att bestrida beslutet enligt procedurer som fanns antydda i ett par paragrafer.

Företagets representanter. Fyra iskalla människor. Köpta. Med sitt på det torra.

En tanke for genom huvudet. Ska jag fråga? Det fanns mycket jag hade velat få svar på. Vad skulle hända om man försökte skrapa fram deras mänsklighet? Fanns det någon sådan? Frågorna formulerade sig inombords.

Hur känns det egentligen? Ni är ansvariga för en fabrik som gör människor sjuka och när de inte kan arbeta längre ger ni dem sparken.

Hur känns det? Känner ni tillfredsställelse i att minska sjuktalen genom att avskeda folk? Tänker ni på vad era beslut får för konsekvenser för människornas familjer? Vilken oro ni orsakar? Hur ni krossar individernas självkänsla? Hur ni raserar familjernas ekonomier? Hur det drabbar barnen?

Tänker ni på att det är ni och era usla arbetsförhållanden som ligger bakom sjukskrivningarna? Att det är på grund av att ni har struntat i arbetsmiljölagen som era anställda har blivit sjuka och drabbats av arbetsskador? Att det är ert fel att de sjukskrivna inte har kunnat arbeta, fått lida av arbetsskadornas sviter och förlorat hundratusentals kronor i utebliven lön?

Men vad hade det lett till? Förmodligen ingenting. Mötet var inte någon förhandlingssituation. Och man ville ju inte förstöra dagen för den självsäkra snubben i kostym genom att komma med en massa obehagliga sanningar.

Det blev tyst.

”Jahapp, vi hade väl inte tänkt skriva på något idag i alla fall”, klämde jag fram.

”Ok, då skickar vi dokumentet med rekommenderat brev. Har vi inte fått något svar inom tio dagar verkställs beslutet”, blev svaret.

Därefter sedvanliga handskakningar och ett korthugget ”Hejdå”.

Sedan var det färdigt.

Trevliga moderater, otrevlig politik

Den här repliken publicerades i lördagens Nerikes Allehanda, i en förkortad version. Här kommer hela texten.

Jag känner många trevliga moderater. De flesta är hederliga människor som drivs av en uppriktig vilja att göra gott. Andreas Getzman är säkert också han en väldigt trevlig person.

Den kritik som jag och andra socialdemokrater för fram mot den borgerliga politiken är inte riktad mot moderater som enskilda personer. Visst kan man förundras över hur de kan genomdriva en rå och omänsklig politik, men om man ska tro Andreas Getzman, vilket jag gör, så är det utifrån goda avsikter.

Möjligen kan den här motsättningen mellan teori och praktik förklaras med att moderaterna befinner sig väldigt långt ifrån den brutala verklighet som många människor nu får uppleva och som är en direkt följd av hur trevliga moderater har röstat i våra beslutande församlingar.

När riksdagen tog beslut om den nya sjukförsäkringen blev det jubel och applåder i kammaren. Äntligen skulle man hjälpa människor att komma tillbaks till arbete, tänkte säkert många moderater.

I realiteten har förändringarna fått mer ondskefulla konsekvenser. Min fru har varit sjukskriven i 12 år på grund av arbetsskador som hon fått av en dokumenterat hälsovådlig arbetsmiljö. Med moderaternas så kallade rehabiliteringskedja har hennes oseriösa arbetsgivare fått nya möjligheter att göra sig av med personer som man har slitit ut. Företaget behöver inte ta något rehabiliteringsansvar, utan kan avskeda folk utan några vidare förpliktelser.

Som utslängd arbetslös kan hustrun inte förvänta sig någon ersättning från a-kassan, trots att hon varit medlem och betalat fackavgiften hela tiden. Gränsen går vid tio år. Den som har varit sjukskriven längre får ingen a-kassa.

Sjukförsäkringen har också den fått en bortre parentes. Liksom många andra blir hustrun utan ersättning från och med sista mars.

Det som gör moderaternas politik så ondskefull är att den konsekvent riktar udden mot dem som redan är utsatta. Politiken drabbar personer som blivit sjuka eller skadade av dålig arbetsmiljö. Samtidigt gynnar den oseriösa företag som inte vill ta ansvar för vare sig arbetsmiljön eller sina anställda.

40% av skattesänkningarna har gått till de 10% som har högst inkomster. Den finansieras med stora neddragningar i välfärden. Hade man nöjt sig med hälften i sänkta skatter skulle det inte behövas några besparingar alls i kommuner och landsting.

Rehabiliteringskedjan innehåller ingen rehabilitering, utan är i praktiken en utsorteringskedja. Människor slås ut och samtidigt tillåts vård- och skolbolag göra enorma vinstuttag ur den skattefinansierade vården, skolan och omsorgen.

Sverige rivs isär. De som har det svårast får det ännu svårare och de som redan har det bra belönas med ännu större skattesänkningar.

Så slår den borgerliga politiken. Och den genomförs av trevliga moderater.

Den nya politikerrollen

Utforma ekonomiska incitamentsstrukturer. Formulera avtal. Följa upp avtal. Tolka avtal. Processa om avtalstolkningar. Prisförhandla. Ta fram upphandlingsunderlag.

Politikerrollen håller på att förändras. Från att prata med människor, identifiera behov, hitta konstruktiva lösningar och säkra en god välfärd har arbetsuppgifterna mer och mer kommit att handla om ekonomiska styrinstrument och juridiska krumbukter. Det är tråkigt för den som går in i politiken med föreställningen att politik handlar om att förändra. Numera handlar det om att diskutera priser och juridiska detaljer.

Det är en förbannat tråkig utveckling – både för den som engagerar sig politiskt och för demokratin överhuvudtaget.

Demokratin håller på att reduceras till förhandlingar med vinstdrivande aktiebolag kring köp av välfärdstjänster.