Att i dagens ekonomiska läge höja statsrådens och statsministerns ersättningar är provocerande. Att försvara höjningen tyder på politisk okänslighet. Att skylla på andra och ge sken av att inte kunna påverka den är både korkat och girigt.
Varför kan kommun- och landstingspolitiker både frysa och sänka sina ersättningar men inte ministrar? Har det att göra med avståndet till verkligheten?
