Arbetslöshet och borgerliga regeringar

Borgerligt styre ger hög arbetslöshet. Det visar erfarenheten från Sverige, Norge och Danmark de senaste åren. Socialdemokratiska Norge har mindre än hälften så hög arbetslöshet som borgerliga Sverige och fram till nyligen borgerliga Danmark.

Så har det inte alltid varit. 1990 hade socialdemokratiska Sverige lägre arbetslöshet än våra nordiska grannar. I september 1991 blev Carl Bildt statsminister. Då var arbetslösheten 3,5 procent. I september 1994 när Ingvar Carlsson tog över var arbetslösheten uppe i 9 procent. Sedan dess har Sverige legat på nivåer mellan 5 och 9 procent.

Det ska bli intressant att följa Danmarks utveckling. Nu har Danmark och Sverige ungefär samma utgångsläge. Om den nya vänsterregeringen i Danmark lyckas bättre än den borgerliga regeringen i Sverige med att pressa ner arbetslösheten så blir det ett definitivt underkännande av den så kallade jobbpolitiken.

Chans eller möjlighet?

Ska socialdemokratin verka för lika chanser eller lika möjligheter? En lek med ord kan tyckas. Men valet har långtgående ideologiska implikationer. Lika chanser bygger på föreställningarna att alla människor är likadana och att den orättvisa samhällsordningen inte går att förändra. Lika möjligheter bygger på föreställningarna att varje människa är unik och att samhällsordningen kan och bör förändras.

Chans är ett statistiskt begrepp. Det handlar om sannolikhet. Att säga att alla ska ha samma chans är som att säga att alla ska ha samma sannolikhet. Om man singlar slant har bägge sidor samma chans att landa med sin sida upp. Men när myntet väl har landat är det bara ena sidan som är vänd uppåt. Den andra är vänd nedåt.

Slår man en tärning gäller samma sak. Alla sidor har samma chans. Dock har varje sida mindre chans än vad som gäller för myntet. Ju fler sidor som konkurrerar om att komma överst, desto mindre är chansen för varje sida. Bara en av sidorna kan till slut hamna överst.

Överfört till den sociala verkligheten handlar chans om att få finnas med i livets lotteri. En del vinner, andra förlorar. Men alla fick samma chans.

Man kan också jämföra med leken där deltagarna går runt ett antal uppställda stolar i takt till musik. Det är alltid en deltagare mer än vad det finns stolar. När musiken upphör gäller det att snabbt sätta sig på en stol. Den som är sist får ingen plats. Men alla fick samma chans.

Så kan den sociala ojämlikheten försvaras och reproduceras med chansen som argument. Alla får gå i skolan. En del misslyckas och det är beklagligt. Men de fick i alla fall samma chans.

Eller lyssna på Jan Björklund när han resonerar om vuxenutbildningen. Man får en chans att lyckas med gymnasiet. Det gäller att ta den. Och för den som misslyckas: ”du fick din chans”.

Man kan också fråga sig vari rimligheten ligger i att alla ska ha samma chanser. Människor är olika. Vi har olika förutsättningar. Sociala och personliga. Att ge alla samma chans innebär att olika människor med olika förutsättningar får olika möjligheter. I den meningen är samma chans lika med diskriminering. För att åstadkomma lika möjligheter måste olika individer erbjudas olika chanser. En del behöver få större chans, om vi nu ska hålla oss kvar vid det begreppet.

Socialdemokratin ställer sig främmande till denna lek med chanser. Vi vill skapa möjligheter, inte chanser. Livet ska inte vara ett lotteri. Att få en chans duger inte.

För flertalet blir chanserna bara hypotetiska. De betyder ingenting. Möjligheter är däremot verkliga. Men att bereda möjlighet kräver mer än att skapa chanser. Möjligheter förpliktigar. De kräver ingrepp i verkligheten.

Lika möjligheter förutsätter lika förutsättningar. Alla människor har rätt till sådan utbildning och träning att de kan möta verkligheten med kunskap och tillförsikt. Alla människor har rätt att utvecklas till självständiga och kritiskt tänkande individer. För att ge alla lika förutsättningar krävs olikartade insatser. Människor med sämre utvecklade förmågor behöver få särskilt stöd. Människor som lever under sämre sociala förutsättningar behöver ges bättre sociala förutsättningar. Somliga omgärdas av fler hinder än andra. Att skapa lika möjligheter handlar om att riva dessa hinder.

Lika möjligheter förutsätter också jämlikhet. Först när samhället blir jämlikt kan vi tala om att alla får en faktisk möjlighet att förverkliga sig själva. Det handlar om att veckla ut tärningen så att alla sidor kan vändas uppåt.

I det ojämlika samhället gynnas vissa människor på andra människors bekostnad. Alla är med i spelet, men när rouletten har slutat snurra återkommer hela tiden samma mönster: vissa vinner, andra förlorar. I det jämlika samhället där alla har samma möjligheter, där blir alla vinnare.

Så om socialdemokratin ser varje människa som unik och om vårt mål är ett jämlikt samhälle – då ska vi kämpa för lika möjligheter, inte lika chanser.

Vår tids konstarter

Hos de gamla grekerna betraktades politik som en fin konst. Idag konkurrerar den med andra framstående konster såsom kvällstidningsjournalistik, reklamradiopratande och ren marknadsföring.

Det kom blod ur välfärden…

Ok, först genomför man århundradets största privatiseringsreform. Primärvård, äldreomsorg och psykiatri reas ut till riskkapitalbolag och välfärden görs om till en marknad.

Sedan ställer sig ministrarna på rad och ojar sig över konsekvenserna.

Associationerna går till den här sketchen med Robert Gustafsson.

Nysvensk ordlista

Aa – Ja
Aarj – Är
Akii – Okej
Dii – Dig
Griii – Grej
Inkelt – Enkelt
Liieli – Löjlig
Nejhejtarj – Nyheter
Niid – Nöjd
Niie – Nej
Sia – Säga
Siir – Säger
Sturrä – Större
Tjiii – Tjej

Gratisreklam eller nyheter? Privatintresse eller allmänintresse?

När Sveriges alla medier rapporterar om Apples senaste produktlansering – är det gratisreklam eller nyheter? Frågan är relevant och intressant. Jag skulle nog säga både och men mer därtill.

För Apple som företag är det naturligtvis en väldig fördel att medierna världen över bidrar till upphausningen av nya produktlanseringar. Det är inte bara företagets reklam och företagets produkter som ligger bakom försäljningsframgångarna. När produkterna påannonseras i all dominerande nyhetsmedia påverkar det självklart efterfrågan.

Hemlighetsmakeriet inför lanseringen och sättet att presentera produktnyheterna är förstås också det en medveten strategi från Apples sida för att få med sig medierna på precis det här sättet. Apple är duktiga på den nya tidens marknadsföring, det vill säga marknadsföring som inte ser ut som marknadsföring.

I den meningen är nyheter och artiklar om iPhone och iPad en form av gratisreklam.

Men de är också nyheter. Sverige, och framförallt journalistiken i Sverige, är genomimpregnerad av Apples produkter. Schibstedkoncernens anställda har iPhone som arbetsredskap. I redaktionernas kontorslandskap lyser Apples vita symboler i klasar. Alla vet vad en iPhone är för något. Apples produkter är kända, vanliga och väldigt spridda.

Som företag har Apple en omsättning motsvarande 442 miljarder kronor. Det är ungefär hälften av Svenska statens samlade utgifter. En halv stat, alltså. Nyligen blev företaget uppgraderat till världens högst värderade företag.

Om en sådan stat gör något som bara inträffar några gånger om året torde det kunna betraktas som en nyhet. Det är aktuellt, det berör många människor och det har betydelse för framtiden. Att inte rapportera om en sådan händelse vore tjänstefel.

Så långt är svaret ja på bägge frågorna. Att rapportera om senaste modellen av iPhone är gratisreklam. Och nyheter.

Men det här får ytterligare en konsekvens. När reklam blir nyheter innebär det att särintresset flyter ihop med allmänintresset. Vad Apple gör, eller för den delen SAAB, Ericsson, Volvo eller Capio – påverkar många människor. Samtidigt betraktas dessa företag som privat egendom. Ett egenintresse. Gränsen mellan det egna och det allmänna har på detta vis suddats ut, eller kanske snarare omdefinierats. Privat egendom är inte längre bara det som angår mig själv. Det är vad jag äger.

Så oavsett om det jag äger och förfogar över påverkar väldigt många andra människor så ska det fortfarande betraktas som privategendom. Att förfogandet inkräktar på eller begränsar andra människors integritet eller självbestämmande tas inte i beaktande i det här omdefinierade privatbegreppet.

Nyheterna om eller reklamen för Apples produkter, vilket ni vill, väcker frågan var gränsen går mellan det privata och det allmänna. Att produktlanseringarna betraktas som ett allmänintresse och att de påverkar många talar emot att företag av Apples storlek och dignitet ska betraktas som enskild egendom.

Den legitima principen när det gäller styrningen av allmänintressen är ju att den ska ske demokratiskt. Det som omfattar och berör många ska också göras till föremål för mångas beslutsfattande. Människor ska ha inflytande över sådant som berör dem.

Avslutningsvis två principer som kan mana till eftertanke.

1. ”Den som öppet godtagit en demokratisk likvärdighetsprincip kan inte sedan efter sitt behag avgränsa dess tillämpning till vissa livsområden” (Ernst Wigforss)

2. ”Friheten har bara en begränsning, men en mycket viktig sådan. Jag får inte hindra andra från att röra sig på samma gärde som jag. Friheten är i god mening gemenskapsskapande. Den förutsätter hänsynstagande till andra. Jag får inte hindra andra i min egen expanderande frihet.” (Bengt Göransson)

Vart tog massarbetslösheten vägen?

I augusti 2006 var den säsongsrelaterade arbetslösheten 7,0 procent. Då var det massarbetslöshet i Sverige.

I augusti 2011 är den säsongsrelaterade arbetslösheten 7,4 procent. Nu är det ingen som talar om massarbetslöshet.

2006 var utanförskapet 18,8 procent, enligt moderaternas egen definition. Då var kampen mot detta utanförskap alliansens viktigaste valfråga. 2010 är utanförskapet 18,7 procent. Nu är det ingen som talar om utanförskap.

Till detta kommer den sociala utslagningen: Drog- och läkemedelsmissbruket ökar, självmorden ökar och kommunernas utgifter för försörjningsstöd ökar.

I senaste väljarbarometern från tns-sifo är väljarstödet för moderaterna större än väljarstödet för socialdemokraterna.

När ska media börja uppmärksamma den moderatledda regeringens misslyckanden?

En enkät från Svenskt Näringsliv

Som landstingspolitiker blir man ibland föremål för enkätstudier. Den här gången var det Svenskt Näringsliv som ville veta hur jag ser på företagsklimatet i Örebro län. I en webbenkät fick jag svara på frågor om hur jag bedömer allmänhetens, landstingspolitikernas och tjänstemännens attityder till företagande.

Så långt var det ganska oproblematiskt att svara ”utmärkt” på alla frågor, utom möjligtvis när det gäller tjänstemännens attityder. En del av dem är riktiga privatiseringsivrare. Landstingets hantering av upphandlingar fick högt betyg, liksom informationen och dialogen om upphandlingar.

Men sedan kom en fråga om konkurrens som jag hade lite svårt att förstå. Så här löd frågan:

”KONKURRENS. Anser du att landstingets verksamheter tränger undan privat näringsverksamhet? (Dåligt = i stor utsträckning, Utmärkt = inte alls)”

Alltså, om landstinget tränger undan privat näringsverksamhet så är läget dåligt. Motsatsen är utmärkt. Jag svarar ”utmärkt”, utifrån tolkningen att läget är just utmärkt på den punkten.

Nästa fråga var om möjligt ännu märkligare:

”Borde omfattningen av privata utförare öka? (flera svarsalternativ möjliga)
Ja, för att få bättre kvalitet och utförande
Ja, för att få större kostnadskontroll
Ja, därför att människor vill ha valfrihet
Nej, nuvarande omfattning är bra
Nej, omfattningen ska minska”

Alltså, tre ja-alternativ med allsköns goda skäl och två nej-alternativ utan motivering. Första ja-frågan är dessutom vederlagd enligt en aktuell rapport från SNS som konstaterar att fler privata utförare inte leder till bättre kvalitet och utförande. Nåväl, ett ”Nej, nuvarande omfattning är bra” fick duga.

En fråga reser sig ur detta: vad är syftet med enkäten? Att få reda på vad folk verkligen tycker eller att få statistik som ger stöd åt de åsikter som Svenskt Näringsliv representerar?

Om visstidspensioner för politiker som slutar

Idag presenterar Sveriges Radio resultaten av en omfattande granskning av visstidspensionerna bland lokala politiker. Bland de exempel som presenteras finns, som väntat, en del anstötliga konstruktioner. Bland de förklaringar som pressas fram från de intervjuade politikerna finns också en del anstötliga föreställningar och argument som anförs till deras försvar.

Det finns få saker som upprör människor så mycket som när andra skor sig på deras bekostnad. Jag kan dela den upprördheten. När politiska företrädare väljer att avstå från att arbeta för att istället ta ut pension är det något som har gått fel.

För mig som företrädare för ett politiskt parti tillkommer ytterligare en aspekt. Reaktionerna smetar av sig på alla politiker. Även jag får klä skott för deras beteende. Det är upprörande i sig.

Mycket känslor blir det när den här typen av reportage presenteras. Risken är överhängande att nyheten leder till ett förstärkt politikerförakt i befolkningen och ett ifrågasättande av politiker överhuvudtaget. Det kan också spä på oviljan att betala skatt. Reportaget har alltså politiska implikationer som det tål att reflekteras över.

Överhuvudtaget finns det många viktiga aspekter i detta som lätt kan försvinna i känslosvall och överreaktioner.

Så, för att nyansera något:

Övergripande kommentarer:

1. Det är bra att Sveriges Radio gör den här granskningen. Skattebetalarna har rätt att få veta hur deras skattemedel används.
2. Det vore intressant med en fortsättning som granskar motsvarande pensionsuttag inom näringslivet, till exempel inom banksektorn.
3. Och om vi ska hålla oss till hur skattemedel används vore det välkommet med fler och mer ingående granskningar av de så kallade välfärdsföretagen och deras vinstuttag.
4. En reportageserie om vad det innebär att vara förtroendevald skulle lyfta fram en annan sida av politiken och kanske motverka den stereotypisering som präglar den samlade nyhetsrapporteringen idag.

Kommentarer om pensioner och arvoden:

1. Det är viktigt att politiska uppdrag kompenseras med arvoden. Införandet av politikerarvoden har gjort det möjligt för andra än redan välbärgade att gå in i politiska uppdrag.
2. Dessa arvoden ska hålla rimliga nivåer.
3. Ett politiskt uppdrag får aldrig bli ett självändamål. Det förnyas eller upphör. Ingen har ”rätt” till ett visst uppdrag eller en viss position.
4. Ersättningssystemet behöver utformas på ett sätt som motverkar inlåsningseffekter. Det ska inte vara en ekonomisk förlust att gå in i ett uppdrag och det ska inte innebära ekonomisk otrygghet att lämna uppdraget.
5. Den som har ett arbete går tillbaks till arbetet efter utfört uppdrag. Krävs det kompetensutveckling så får man kompetensutveckla sig.
6. Den som inte har ett arbete ska erbjudas utbildning eller praktik för att kunna återgå i arbete.
7. Politiska uppdrag ska vara något man gör vid sidan av ett ordinarie arbete eller under en begränsad tid av sitt liv.
8. Visstidspensionen är en tillfällig övergångslösning, inte en belöning för väl utfört arbete.

När det gäller själva sakfrågan är min uppfattning att avtalskonstruktörerna borde ha tänkt ett steg längre och reglerat bort möjligheten att kunna välja bort arbete för att istället få ut en pension. Det är fel att den möjligheten finns överhuvudtaget.

De politiker som utnyttjar möjligheten har inte begått några formella fel, men det finns moraliska aspekter som är minst lika viktiga. I den moraliska bedömningen spelar det ingen roll hur mycket tid eller jobb politikern själv tycker sig ha lagt ner i uppdraget och som gör honom eller henne värd en rejäl pension. Det spelar inte heller någon roll vilka andra rationella skäl som kan tänkas motivera valet att avstå från arbete. Vad som spelar roll är hur beteendet uppfattas av skattebetalarna. Som förtroendevald måste man ha en känsla för hur det egna agerandet uppfattas av opinionen. Anstötligt beteende slår inte bara tillbaks på den enskilde – det drabbar också andra politiker och det rubbar förtroendet för den representativa demokratin överhuvudtaget.

I de lokala partiorganisationerna finns goda möjligheter att föra en levande diskussion om dessa moraliska aspekter. Det är också möjligt att upprätta handböcker för förtroendevalda och valetiska kontrakt där den förtroendevalde förbinder sig att följa vissa riktlinjer. Partierna har ett ansvar för hur deras företrädare agerar i den här typen av frågor.

Politikerföraktet beror inte bara på media – det beror också på hur politikens företrädare faktiskt agerar. Fanns det inget omoraliskt beteende fanns det inte heller något att rapportera om. Det tål att tänkas på.

Lära av egna misstag och andras

- Att lära av egna misstag är det bästa sättet att lära sig.
- Måste man göra misstag för att lära sig?
- Jag sa inte att man ska göra misstag, utan att man ska lära sig av de misstag man gör.
- Kan man inte lära av andras misstag?
- Jo, det är det näst bästa sättet att lära sig.
- Är det inte så att vi lär oss det mesta genom andras misstag?
- Så är det säkert. Det innebär att vi lär oss det mesta på det näst bästa sättet.