“Det här är absolut inte vetenskapligt”

”Den här undersökningen är absolut inte vetenskaplig, men den säger ändå något om…”

- Vaddå?

Alltså, med risk för att verka petig, men vad är det för mening med att genomföra en undersökning om den inte är vetenskaplig? Om resultaten inte är tillförlitliga – vari ligger då informationsvärdet? ”Den här undersökningen visar att —, men eftersom den inte är vetenskaplig skulle det också kunna vara på något annat sätt”. Jaha? So what? Idag tog jag på mig höger strumpa först. Imorgon kanske jag tar på mig vänster strumpa först. Och?

Inom journalistiken verkar det finnas en uppfattning som säger att en vetenskaplig undersökning är något krångligt, i princip ogenomförbart, som ändå inte kommer fram till något begripligt. Att göra det vetenskapligt är krångligt. Därför gör vi på det här ovetenskapliga sättet istället. Då blir det enklare och mer begripligt.

Men ack så ointressant.

Det som gör en undersökning vetenskaplig är inte krångligheten eller obegripligheten. Snarare handlar det om strävan att ge en adekvat beskrivning av hur saker och ting faktiskt förhåller sig. Vetenskap handlar om att kunna redogöra för hur man har gjort när man har tagit reda på något. Det handlar också om att reflektera över vad man har kommit fram till. Vad visar resultaten? Vad kan jag egentligen påstå med stöd i undersökningens resultat? Är den generaliserbar? Med vilka argument kan jag hävda att den är det?

Vetenskap är det systematiska och reflekterade studiet av verkligheten. Därför låter det väldigt konstigt när någon skriver att den här studien är ”högst ovetenskaplig” i betydelsen ”vi har inte krånglat till det i onödan”. I mina öron betyder det bara att ”den här studien har genomförts på ett osystematiskt sätt. Vi kan inte redogöra för metoden och vi har inte reflekterat över vad vi har kommit fram till. Vi vet inte om resultaten äger någon giltighet överhuvudtaget. Ändå väljer vi att dra en massa växlar på detta”.

Tämligen opåkallat hör jag ett eko från Papi Raul i bakhuvudet:

”Jag ska prata lite om knarkare och då skulle jag vilja att vi först får lite fakta att vila oss emot så att vi inte bara sitter här och bladdrar på och det blir tokigt och så… så jag ska visa lite knarkstatistik här. Och då är det så här att jag vill inte att ni håller på och snackar om de här siffrorna utanför det här rummet, utan vi håller det här konfidentiellt härinne. Inget snack. Och det är inte så att det är hemligt, den här statistiken, den är inte hemlig, men det är det att jag har gissat mig till det här. Så att… vi håller det härinne.

Och då är det så här att vi ska ta en titt på första yrkesgruppen här. Och då frågar vi oss: hur många i riksdagen knarkar egentligen? Hur många riksdagsmän knarkar? Och då tittar vi här. (visar en handritad OH-bild) Sjuttioåtta procent i riksdagen knarkar. Och när man ser det här så tänker man ju så här att fan, det är inte sant det här. Det kan inte vara sant! För det är… i och för sig möjligt att det inte är sant.

Men jag kan säga så här. Personligen fick jag en chock när jag gissade mig till det här, det fick jag.”

Ovetenskapliga resonemang av det här slaget kan mycket väl fungera som god underhållning. Men när de läggs fram i seriösa sammanhang under förespegling att det skulle röra sig om fakta – då ligger genren närmare tragedin än komedin.

TV och tid

Att titta på TV har mer och mer utvecklats till en konst i högeffektivt tidsslöseri. Inte ens framför favoritprogrammet tillåter dagens mediavillkor stunden i soffan att kännas som en väl använd bit av tid. Den reklamfinansierade televisionen innebär numera inte bara att det kommersiella avgränsar sig till några inslag mellan programmen – avbrotten styckar upp själva programmen i små snuttar. På detta lägger programmakarna in markerade avslut inför varje avbrott och därtill motsvarande återintroduktioner efter avbrotten.

Programmen konstrueras som en lång rad av korta, avbrutna sekvenser. ”We’ll be back after the break” är en replik TV-tittaren har fått vänja sig att höra många gånger under loppet av ett program.

Ibland ger de ständiga avbrotten intrycket att programmakarna inte tror att tittaren orkar följa ett resonemang längre än till nästa reklamavbrott. Formen utgår ifrån att tittaren liksom måste ha något annat emellan som livar upp och för tankarna in på andra saker innan det avbrutna resonemanget kan få fortsätta. Sedan, när det fortsätter, ska vi under återintroduktionen påminnas – igen – om vad det var vi tittade på.

Alltså blir det omöjligt att genom den reklamfinansierade televisionen förmedla ett sammanhängande resonemang. Hela verkligheten blir uppstyckad som chicken mc nuggets. Inget tillåts vara mer komplext, mer avancerat, än att det kan förtäras med ett minimum av intellektuell ansträngning.

Att reklampauserna fylls med samma upprepade inslag varje gång förstärker det underliggande budskapet att du som tittar säkert har en mycket begränsad förmåga att ta till dig information. Dels måste den styckas upp i småbitar, dels måste den mellanliggande konsumtionspropagandan (reklamen alltså) återupprepas och återupprepas och återupprepas tills du av ren matthet låter den sjunka in i ditt undermedvetna.

En sund reaktion på denna tendens vore att TV-tittandet minskade drastiskt. Dessvärre har utformarna av såväl program som reklamfilmer utvecklat en egen expertis i att konstruera filmsekvenser som når rakt in i reptilhjärnan. När vi väl har satt oss i soffan kan vi bara inte slita oss därifrån. Hela tiden flödar nya sensationer ut ur rutan, som pockar på vår uppmärksamhet.

Så där sitter vi och låter oss matas med alla underliggande budskap som reklamköparna låter strömma genom ett en av sina effektivaste kanaler till våra plånböcker. Detta sker alltmedan tiden rinner förbi i verkligheten utanför. Tid som vi hade kunnat använda till att göra världen bättre och mer rättvis, men som istället sugs in genom plattskärmen och håller oss i schack i våra vardagsrum.

Sverige blir mer och mer borgerligt för varje dag som går. Det som händer i våra TV-apparater är bara ett av alla tydliga tecken på det.

Att läsa eller att läsa – det är frågan

Vi läser som aldrig förr. Speciellt från skärmen.

Det finns en dubbelhet i skärmläsningen som kan vara värd en egen reflektion. Å ena sidan har e-post, bloggar, Facebook och aftonbladet.se inneburit att fler läser mer. Å andra sidan är det en speciell och bitvis ny form av läsning som har etablerat sig. Twittrandet är väl det mest extrema uttrycket för denna form: det som inte kan formuleras med 160 tecken är inte värt att nämnas. E-post och blogginlägg brukar vara något längre, men har ändå en omfångsmässig smärtgräns. Nättidningarnas artiklar brukar vara förkortade eller håller sig åtminstone till det etablerade artikelformatets begränsade mall.

Romaner är något vi ogärna läser på skärmen. Vetenskapliga artiklar finns det säkert vissa som tar till sig via någon slags skärm, men mer omfattande verk gör sig fortfarande bäst i bokform.

Jämte datorn står sig boken alltjämt slätt i konkurrensen. Det är lättare och kanske även roligare att ta sig en snabbtitt på Facebook än att klämma ett kapitel i någon tegelsten från bokhyllan.

Vad jag märker på mig själv är att även sättet att läsa förändras. Med skärmläsningen blir läsandet översiktligt och snuttifierat. Jag tror inte jag har tagit del av något längre, mer sammanhängande resonemang via en skärm. Att följa en mer omfattande argumentation i en bok är något helt annat än att scanna igenom mailboxen.

Följaktligen är det mycket som går förlorat för den som är bunden till skärmen. Inte bara själva möjligheten att stimulera hjärnan med något lite mer djuplodande och utmanande, utan också förmågan att kunna ta del av en sådan text.

Efter en lång period av skärmläsande krävs tid och träning för att kunna tränga in i lite djupare litteratur och få ut något av det. Till en början blir det rastlös läsning. När kommer den där omedelbara poängen som brukar levereras i nät-texter? Vad är det författaren vill säga egentligen? Sedan glider tankarna iväg. Undrar vad de andra gör på Facebook? Har jag fått något mail. Efter ytterligare en stund pockar tröttheten på. Skulle vara skönt med en tupplur.

Jag misstänker att alltför mycket nätläsande dränerar förmågan att kunna läsa längre texter överhuvudtaget. Vissa texter måste verkligen läsas – ord för ord, från början till slut – för att kunna förstås. Det finns texter som inte går att ta till sig genom att bara ögna igenom eller snabbläsa. De måste åtföljas av ett aktivt processande av textens tankestoff. Vissa texter kräver aktiv och ingående läsning.

Det är bra att fler läser mer – men när läsandet alltmer handlar om att ta del av korta, snabba meddelanden via en skärm – då är det viktigt att se att det är en väldigt begränsad form av läsning det handlar om.

I de fall där den begränsade läsformen uppmuntras och tillämpas inom utbildningsväsendet är jag rädd att det kan få allvarliga konsekvenser. Framförallt är det tålamodet, uthålligheten och förmågan att hålla fast i en röd tråd som går förlorat.

Money talks

TV4, alltså den TV-kanal som bland annat driver en hedervärd kampanj mot rasism, kommer alltså att kränga reklamtid till Sverigedemokraterna inför valet 2010. Enligt Jan Scherman är Sverigedemokraterna nu ett parti som ställer upp på det demokratiska statsskickets grunder och på demokratiparagrafen.

Teoretiskt är det alltså möjligt att denna förbryllande kanal att inom ramen för en och samma reklampaus driva kampanj både för och emot främlingsfientlighet och rasism.

Ställningstagandet väcker många tankar och funderingar.

För det första. Vem är Jan Scherman att klassa Sverigedemokraterna som ett rumsrent och demokratiskt parti? Det finns många starka argument för att vara betydligt mer avvaktande inför ett parti som för inte alltför länge sedan hade aktiva nazister i sin partistyrelse.

För det andra. Vad är skälet till att Scherman gör detta ställningstagande? Handlar det om en intresseneutral omvärdering av Sverigedemokraterna som politiskt fenomen eller om möjligheten att få in reklamintäkter?

För det tredje. Vem är det som bestämmer vilka TV4 får sälja reklamtid till? Har vem som helst rätt att köpa reklamtid eller kan TV-kanalen välja vem man vill sälja till? Jag trodde att privata företag fick sälja till vem de ville. Är det regler det handlar om eller möjligheter till reklamintäkter?

För det fjärde. Om vem som helst kan köpa sändningstid i TV4 – vad får det i så fall för konsekvenser för det fria informationsflödet? Hur ska tittarna till slut kunna skilja mellan köpta budskap och budskap som inte är producerade för en viss ideologi eller ett visst intresse?

För det femte. Trenden innebär att den med pengar numera kan styra inte bara vad människor köper utan också vad människor tycker. Politiska framgångar kommer mer och mer att handla om vem som har anlitat den bästa reklambyrån och köpt mest reklamtid.

För det sjätte. Mediaföretag som TV4, liksom radio och tidningar, förvandlas mer och mer till neutrala megafoner för den som kan och vill köpa reklamplats. Det publicistiska och demokratiska ansvaret naggas alltmer i kanten och lämnar fältet öppet för det krassa ekonomiska intresset.

Var det på det här viset demokratin skulle avskaffas i Sverige?

Paradoxen Borg

Anders Borgs självpåtagna huvuduppgift handlar om att utöka livsrummet för ett ekonomiskt system som skapar giriga och egoistiska människor. Dess principer ska införas och råda i livets alla utrymmen.

När det sedan visar sig att människorna i detta system agerar girigt och egoistiskt så går samme Borg i taket. I Almedalen anklagades Svenskt näringsliv för att vara “ideologiska megafoner” som inte tar sitt ansvar för krisen.

Med denna omöjliga ekvation som grund lyckas Borg införa kapitalismens principer på fler och fler områden, samtidigt som han framstår som en av kapitalismens fränaste kritiker. De människor som Borg förebrår för att vara giriga och egoistiska är i själva verket en produkt av det system som Borg själv är den svenska politikens största påhejare av.

Det framgår inte om detta är en medveten strategi för att smyga in mer kapitalism under falska protester eller om Borg faktiskt har en utstuderat naiv tro på marknaden. För utvecklingen har det egentligen ingen betydelse. Medvetet eller ej, det svenska folkhemmet håller på att monteras ned, välfärden säljs ut och kapitalismens principer är på väg att ersätta solidariteten och rättvisan på livets alla områden.

Politiskt har agerandet en viss betydelse. Man kan tycka att det vore mer hederligt att ta ansvar för konsekvenserna av det systemskifte moderaterna håller på att genomföra istället för att lägga skulden på enskilda individer.

Mer kapitalism leder till mer girighet och egoism. Det går inte att göra företagsledare till filantroper så länge det allt överhängande målet med verksamheten är att producera vinst till sig själv och förgöra sina konkurrenter.

Likväl verkar Borg bli lika förvånad och lika förgrymmad varje gång som hans system fungerar precis så som man kan förvänta sig.

Kristdemokraterna positionerar sig

Jag läste Göran Hägglunds Almedalstal och konstaterar att kristdemokraterna fortfarande är den stockkonservativa högerkraft som de alltid har varit, trots frihetsretoriken. Möjligen är Hägglund stressad av de interna partiströmningarna och hotet från den kristna extremhögern om partisplittring och kanske kan det förklara tydligheten som ändå kan sägas genomsyra talet.

Beskeden är tydliga:
- I relationen mellan personlig integritet och äganderätt ställer sig kristdemokraterna på ägarnas och patentinnehavarnas sida.
- I skattefrågan lägger man sig som enda parti i riksdagen väldigt nära den kristna högern i USA: det är OK med skatt, bara man får bestämma själv var pengarna ska gå. Från ett skattesystem som utgår från principen om välfärd efter behov till ett allmosesystem där de rika själva bestämmer till vilka välgörande ändamål de vill skänka sina pengar.

Talet innehåller också exempel på saker som de rödgröna håller på med och som är dåliga: de lyssnar på “Highway to hell”.

När jag läser den raljanta textraden får jag en flashback till ett program som gick i SVT häromveckan: Metal – en hårdrocksresa. För mig som är en inbiten hårdrockare var programmet en ljuv nostalgitripp. När jag tar del av Hägglunds retorik går det upp för mig att även kristdemokraterna fanns med i programmet, personifierade i moralister och försvarare av högkyrkliga värderingar. Allt det som hårdrocken revolterade emot står Hägglund som skenhelig försvarare av.

Nu är heavy metal visserligen inte politik, men ändå.

Ur ett vänsterperspektiv är det glädjande att kristdemokraterna genom Göran Hägglunds Almedalstal målar in sig i högerburens högra hörn. Även om man försöker dölja det högerunkna idéarvet i blommig frihetsretorik lyser kristdemokraternas värdegrund igenom. Den kristna högern i USA har fått en svensk filial i Göran Hägglunds lilla extremistparti för ultrakonservativa allmoseromantiker.

Privat BB fick miljonbidrag – och bevisar att privat vård är dyrare

I Stockholm – var annars – har det nu dykt upp ännu ett exempel på att privat vård är dyrare än offentlig. Själva fallet är egentligen inte särskilt upprörande. Den borgerliga majoriteten har infört ett system som fungerar på det här sättet. Resultatet är vare sig oväntat eller oförutsebart.

Vad som däremot är upprörande är att den här typen av exempel inte på något sätt påverkar moderaternas inställning till mer kapitalism inom vården. Privatiseringarna fortsätter och den borgerliga landstingsledningen visar inte upp några tendenser till att vilja ta ansvar för skattebetalarnas pengar. Avkastningen till privata vårdbolag är viktigare än att varje skattekrona används effektivt.

Frukost

“Jaha, är Michael Jackson död… 50 år… DU, det ska bli 23 grader och sol idag!”

Om hur viktiga världshändelser får genomslag i vardagen.

Fler unga utnyttjas i arbetslivet

I år tar LO:s hjälptelefon emot 50 samtal per dag. Det är dubbelt så mycket som förra året. De flesta samtalen handlar om lönenivåer. När konkurrensen om jobben är hård kan arbetsköparna erbjuda lägre löner och ändå få sommarjobbare. Kan man så gör man.

Samma sak gäller fenomenet gratisarbete. Provjobbande utan lön, alltså. Genom att ta in provjobbande ungdomar ett par- tre dagar och sedan avbryta kontakten kan vissa företag hålla sig med gratis arbetskraft en hel sommar.

Varför blir det så här? Är det lågkonjunkturen och arbetslösheten allena som ligger bakom? Det skulle betyda att arbetsköpare tenderar att utnyttja sina anställda så fort de får chansen. Ökar arbetslösheten så ökar möjligheterna att utnyttja andra människor för egen vinning. Med ökade möjligheter blir det också ett ökat utnyttjande.

Med andra ord: det enda som hindrar arbetsköpare från att utnyttja sina anställda ännu mer är att det inte är möjligt. Något håller emot. Annars skulle utnyttjandegraden vara maximal.

De flesta arbetsköpare har säkert en moral som hindrar dem från att utnyttja möjligheter på det här sättet, men trenden visar att många också väljer att ta tillfället i akt.

En annan faktor som sannolikt ligger bakom trenden är det faktum att Sverige har blivit borgerligt. Regering och riksdag signalerar att det nu är andra intressen som ska premieras. Företagare och arbetsköpare hamnar i fokus. Deras rätt och deras intressen lyfts fram – på de anställdas och de sommararbetande ungdomarnas bekostnad.

En utmanande höjning

Att i dagens ekonomiska läge höja statsrådens och statsministerns ersättningar är provocerande. Att försvara höjningen tyder på politisk okänslighet. Att skylla på andra och ge sken av att inte kunna påverka den är både korkat och girigt.

Varför kan kommun- och landstingspolitiker både frysa och sänka sina ersättningar men inte ministrar? Har det att göra med avståndet till verkligheten?